Sista delen
Jag började förstå att något var fel, Martina dog pågrund av sin svält, pågrund av sin anorexi, jag hade också anorexi, jag ville inte dö men jag var påväg åt det hållet, jag kunde dö närsomhelst.
Jag började förstå att jag behövde hjälp, jag var tvungen att äta, jag var tvungen att börja leva i nuet och börja jobba på att bli en normal människa, jag förstod också att det skulle bli en tuff kamp och jag tvekade innan jag sa något till min läkare.
Vill jag det här ? Vill jag bli frisk och leva normalt eller vill jag dö ?
- Jag vill leva. Sa jag och läkaren kollade på mig.
- Jasså, börja med att äta så får vi se hur vi ska fortsätta sedan. Svarade hon nonchalant.
- Nej, jag vill verkligen leva, jag vill äta, leva, skratta, träffa vänner, jag vill leva! Sa jag envist.
Hon log mot mig och gick iväg, jag fick en gnutta hopp och tro på mig själv, en halvtimme senare kom en sjuksköterska in med en bricka med två mackor och ett glas juice.
- Har du fortfarande bestämt dig för att leva ? Frågade hon och jag nickade.
Trots att det inte var smör eller pålägg på mackan fick jag ångest, en sådan fruktansvärd ångest att jag trodde jag skulle svimma. Läkarna sa att det skulle förbli så i ett par dagar, sedan skulle det bli bättre och bättre. Jag började tvivla på om jag verkligen ville fortsätta, jag låg och grubblade hela den natten och när soluppgången närmade sig dagen därpå hade jag samlat tillräckligt med mod till att säga högt och tydligt "Jag vill leva!".
Tre veckor senare började jag skolan igen, det kändes jobbigt och befriande men lättare för varje dag som gick. Ylva och jag kom tillbaka till varandra och började umgås igen, jag blev tillsammans med Joakim som var min första riktiga kärlek, jag älskade honom, på riktigt. Jag var dock inte färdig med mig själv, jag hade fortfarande en sjukdom som sa åt mig att sluta äta men jag fortsatte kämpa med att leva och att spendera livet mina vänner, fosterföräldrar och Joakim. Det var så jag ville ha det.
Det var onsdag kväll och jag låg och funderade i min säng hos Anette och Petter. Orkar jag detta ? Klarar jag av att kämpa tills livet är över ? Äh, det är bättre att leva i nuet och tänka på framtiden när man väl är där. Jag satte mig upp och slet ner ett fotografi från min anslagstavla, ett foto på mig och mamma för ungefär 3 år sedan.
- Jag älskar dig föralltid mamma, glöm inte det. Sa jag och la fotot över hjärtat. Hoppas du hör mina hjärtslag, det är dig de dunkar för.
