Livet Är En Drog

Ännu en gång var det bländande vitt, ännu en gång luktade det sjukhus och ännu en gång satt Anette och Petter på varsin stol bredvid min säng. Inte min säng, en sjukhussäng som nu blivit min, jag hamnade alltid i samma rum med samma TV och samma säng. Samma uttryck på Anettes och Petters ansikten, oroade, rädda och söndergråtna. Deras blickar sa allt, de behövde inte säga något, jag såg, jag förstod och det gjorde ont, fruktansvärt ont.
- Snälla.. Började Anette men hon klarade inte av att säga ett ord till, tårarna sprutade ut och hon la ansiktet i händerna, Petter höll om henne.
- Kan du inte försöka ? Vi kan inte hantera dig, du super dig full varje helg, kollapsar, läggs in på sjukhus, rymmer därifrån mitt i natten och tar droger, vad tänker du med ? Tänker du dig inte för ? Undrade han och såg på mig, jag förstod att han var ledsen.
- Förlåt. Det var det enda jag kunde säga, jag hade tappat allt, orden var borta, jag kunde inte få fram vad jag skulle säga, egentligen ville jag slänga mig i deras famn, krama dem och aldrig släppa, men det gjorde jag inte, kunde inte.

Jag blev inlagd igen, men denna gången var det på riktigt, jag skulle inte få gå ut på flera dagar, veckor, kanske månader. Tanken gav mig panik och jag gick med ständig ångest, ont i hjärtat och skakig kropp. Jag levde på jordgubbste och sömntabletter, vägrade äta, de lyckades nästan aldrig tvinga mig, och de få gångerna de lyckades så spydde jag upp allt när jag var ensam igen. Jag hade magrat rejält och vägde inte mer än 33 kg, det tog inte stopp.

Under tiden på ungdomsavdelningen lärde jag känna Martina, det var när hon kom till avdelningen som jag såg något i henne, jag kände igen det, samma blick i ansiktet och samma magra kropp som mig, jag såg rakt igenom henne, ett trasigt hjärta och en tom mage.
Hon satt i rökrummet och jag gick dit med mitt jordgubbste, satte mig på en plaststol bredvid henne och surplade på den varma drycken. Martina tände en cigarett och kollade på mig.
- Vad är det där för något ? Undrade hon.
- Te, jordgubbste. Svarade jag. Vill du smaka ?
- Nej tack, jag håller mig till mina cigaretter, vill du ha en eller ? Frågade hon och sträckte fram paketet. Jag kunde inte låta bli och tog en, satte den mellan mina läppar och tände den med en knallrosa tändare. Hon skrattade när jag hostade, skrattet som jag föll för på en gång, det var så fint, jag kände för första gången på länge glädje och jag kunde inte låta bli att le.

Vi kom väldigt nära varandra och jag fick veta att Martina var adopterad, därav hennes mörka hår och ljusbruna hy. Hennes adoptivföräldrar hade inte orkat ta hand om henne när hon gick över gränsen med både droger och alkohol vid tolv års ålder, så de lämnade henne till socialen, hon skickades till en fosterfamilj där hon fortsatte sitt vilda liv med fester, droger och annan kriminalitet. Tillslut kollapsade hennes magra kropp pågrund av svält, precis som jag själv.
Jag berättade om mitt liv också, vi två var väldigt lika och hon gav mig det lilla jag saknade, hon gjorde mig också beroende av cigaretter men jag brydde mig inte, bara jag fick vara med henne så var allt okej.

Tillslut delade vi allt, säng, tekopp, cigaretter, kläder och det viktigaste av allt - skratt och glädje. Jag mådde så bra bland allt det dåliga, hon gjorde mitt liv bättre, i alla fall för stunden.


Så kom den dagen, efter 3 veckor tillsammans. Hon slängde sig gråtandes i mina armar och skrek att hon skulle flyttas till ett ungdomspsyk för deperimerade minderåriga och att hon fått diagnos anorexi. Jag visste mycket väl om att hon svälte sig själv och att hon hörde röster, led av panikångest och ständiga tvångstankar, men ändå trodde jag inte att det skulle gå så långt.
Hela min värld rasade samman, jag hade byggt upp något värdefullt med henne, jag var beroende av henne, såsom jag var beroende av cigaretter. Jag förstod ingenting förrän hon satt i bilen påväg bort från mig.
Det gjorde så ont.


Dagarna blev längre, mina ångestattacker blev fler och värre, min vikt minskade, jag blev svagare och svagare, tillslut orkade jag knappt hålla min tekopp. Det var då läkarna insåg att de var tvungna att göra något, så de skickade mig till ett ungdomspsyk jag kände igen namnet på, straxt därpå insåg jag att det var där Martina blev inlagd, mitt hjärta tog ett glädjeskutt och magen flög upp i biltaket, så kändes det i alla fall.

- Hejsan och välkommen hit, vad heter du ? Det var en kvinna i 30 - årsåldern som välkomnade mig, hon var brunhårig och var ganska lång, 175 cm skulle jag nog gissa på, hon sminkade sig fint och hade naglar målade i rött.
- Finns det någon Martina Asplund här ? Undrade jag utan att hälsa. Kvinnans ansiktsuttryck ändrades fort till allvarlig och hon stod tyst innan hon fortsatte prata.
- Vill du se ditt rum ? Undrade hon osäkert.
Jag svarade inte, gick in i köket, då såg jag det, då förstod jag vad som hade hänt. På köksbänken stod ett kort på Martina, min älskade Martina.

Det var under denna tiden jag slutade äta, jag fick tvångstankar om att träna varje dag, ut och jogga, jag fick bara äta grönsaker, frukt och pasta. Jag bestämde mig också för att bli vegetarian för att Anette och Petter inte skulle misstänka så mycket. De tyckte att det var helt okej, det var ju ändå min kropp och mitt beslut.

Efter redan några dagar hade jag mål jag skulle uppnå, regler uppskrivna i huvudet, starka tvångstankar och matvanor, eller ovanor kanske man ska kalla det.

Dock festade jag inte mindre, jag visste att alkohol inte var bra eftersom det också lagrades som fett och jag fick för mig många saker som inte ens stämde. Jag festade varje helg med antingen Ylva och kompisar från skolan eller med Jakob, Anettes och Petters fosterson.

Stupfull kom jag hem varje helg, kunde knappt stå på benen, ibland svimmade jag redan efter två öl, min kropp klarade inte särskilt mycket, men inte brydde jag mig, jag fortsatte och fortsatte. Jag fortsatte för att glömma, för att skratta, för att bara vara i nuet för en stund.

Telefonen ringde och jag svarade.

- Hallå ? Sa jag lågt.

- Tjena bruden, häng med på fest då! Jag är redan aspackad och klockan är halv åtta, men vafan, det finns hur mycket som helst till dig med så var inte orolig! Hojtade Ylva i andra änden. Självklart slängde jag på luren, kladdade på lite smink och tog bussen in till stan. Det hade börjat bli varmare och festerna var numera utomhus.

Väl inne i stan möttes jag av ett gäng fulla tjejer och killar, Ylva, Anna, Anton, Joakim, Markus, Sara och Jonna. De bjöd mig på cider och kramades, jag var glad och Joakim höll min hand hela kvällen.

- Ska vi gå bort till bänken där borta ? Frågade han efter en stund och pekade på en bänk några meter från tågcentralen. Jag nickade och följde efter.

- Jag tycker om dig. Sa han sedan och jag kollade förvånat på honom.

- Jaha.. öh, vad ska jag säga ? Undrade jag.

- Du behöver inte säga någonting, jag förstår om du inte tycker om mig på samma sätt, men jag vill bara att du ska veta det, jag börjar bli kär i dig. Sa han och blev generad.

Jag orkade inte med några långa djupa samtal så jag kysste honom länge och när han la sin hand på min höft kittlades det i magen. Var jag påväg att bli kär ? Jag hade aldrig varit kär tidigare, jag visste inte hur det kändes.

När klockan slog 1 på natten hade jag fått i mig mer än vad jag brukade klara av, men jag brydde mig inte, jag fortsatte hälla i mig cider efter cider, vodka, öl efter öl, vin. Tillslut var allt så suddigt att jag var tvungen att sätta mig ner. Ylva satte sig bredvid och klappade mig på ryggen, just i det ögonblicket spydde jag rakt över mina fina klackskor, fattade ingenting, fortsatte spy, kunde inte andas. Sedan blev allt svart.

Ännu en gång var allt vitt, det bländade mig så jag var tvungen att blunda igen. Jag var matt i hela kroppen så jag kunde inte röra mig, inte ens armen.

- Hej, jag heter Katrin Fagerlund och det är jag som kommer ta hand om dig de dagarna du tillbringar här på sjukhuset. Sa en vänlig röst och äntligen lyckades jag öppna ögonen, det var samma läkare som tog hand om mig sist jag låg inlagd.

Jag reste mig till sittande, bredvid min säng satt Anette, Petter och Ylva på varsin stol, Ylva kollade ner i golvet och hennes smink var utkletat över hela ansiktet, hon hade säkert gråtit. Anette och Petter kollade på mig, de såg oroade ut.

- Du förstår inte hur oroliga vi har varit, tack och lov att du lever! Utbrast Anette.

- Du måste stanna här ett par dagar för återhämtning och undersökningar, sa läkaren allvarligt.

- Vadå.. får jag inte träffa mina kompisar eller gå i skolan ? Undrade jag.

- Nej, du ska återhämta dig, du är totalt undernärd och du är fortfarande inte helt nykter, dessutom måste vi ta prover på dig och se så allt är okej. Nu ska jag lämna er ifred. Sa hon och gick.

Efter några timmars snack med Ylva var jag ensam igen och vetskapen av att Joakim var totalt nerkärad i mig gjorde inte saken bättre. Jag visste inte vad jag kände, var jag kär eller var det fejkat ? Jag hade aldrig varit kär förut så jag hade ingen aning.

Dagen därpå bad jag läkarna om att få sömntabletter eftersom jag inte kunnat sova på hela natten, efter fyra stycken kunde jag sova och jag sov hela dagen och halva natten. Klockan var runt tretiden när jag vaknade av att någon knackade på fönstret, det var Ylva.

- Hej, häng med ut, jag har fått tag i sånt här! Viskade hon och visade en påse med vitt pulver.

- Vafan är det där ? Undrade jag skärrat.

- Vad ser det ut som ? Knark! Kom igen, nu har jag besvärat mig att både fixa fram och gå hela vägen hit för din skull. Sa Ylva, hon nästan bad på sina knän.

- Okej då, men jag ska bara ta på mig en kofta. Sa jag och sprang iväg till den vita halvtomma garderoben och plockade ut en stor munktröja.

- Allt bara ekar i mitt huvud! Jag ser gröna grisar och rosa moln som dricker öl, jippi! skrek jag och lutade mig bakåt på ryggstödet på den bruna skinnsoffan.
- Det klättrar spindlar på min arm, bort! Bort! Titta där är ett lejon, oj, är lejon verkligen randiga ? Undrade Ylva.
- TIGRAR är randiga, Ylva, det är en tiger, inget jävla lejon. Sa jag.
- Jag är ett LEJON! Skrattade Ylva och började vråla.

Jag hade aldrig känt så förut, allt var så lätt och jag nästan svävade, allas ansikten blev till djur i olika färger, jag skrattade som aldrig förr, allt var så kul och livet verkade bekymmerslöst.
Tillslut orkade min kropp inte med det heller, jag spydde och det svartnade framför ögonen, ibland skiftade det i vitt och ljusa färger, men sedan blev det svart igen.
Det sista jag hörde var en ambulans sirener.

Det var som om allt rasade samman, jag flöt ut i ingentinget, hela världen krossades i små glasskärvor som kröp in i mina fötter, men det spelade ingen roll, det gjorde inte ont, inget spelade roll, ingenting alls gjorde ont, förutom en enda sak.

Det var som om orden bara flög in genom det ena örat och ut genom det andra, jag kunde inte förstå något av dem, läkaren var tvungen att säga det om och om igen tills jag förstod vad orden betydde. Det var som om orden borrade ett hål rakt igenom hjärtat och ut genom ryggen.

Det förblir ett hål där.

"Jag beklagar", "Det är verkligen synd att detta hände", "Och du som är så ung, du behöver verkligen en mamma", "Vi ska se till så att det blir bra igen".
Bra igen ? Hur kunde de säga så, bra, skulle mitt liv bli bra igen ? Skulle jag kunna må bra när min mamma nyss dött av att hon hade en tumör i hjärnan som ingen gjorde något åt. De kunde dra åt helvete, allt kunde dra åt helvete, jag kunde dra åt helvete.

Jag satt i ett hörn i väntrummet och skakade, bet mig i handen istället för att skrika, tryckte mig hårt mot väggen så ingen skulle kunna ta mig. En gammal tant satt på andra sidan rummet och läste en tidning, ibland tittade hon upp och såg på mig, som om hon tänkte "stackars barn, hon kan inte må bra". Det var också en mamma med sin dotter på kanske fyra år, det lilla barnet stirrade förskräckt på mig som om jag var ett spöke.

Plötsligt såg jag två bruna tofflor med vita strumpor i, en läkare, hon satte sig på huk framför mig, jag vågade inte höja blicken.

- Vi har pratat med socialen om att du ska få bo hos en fosterfamilj tills vidare, du har ju inga andra släktingar som kan ta hand om dig, så det blir bäst så. Sa läkaren.

Jag sa ingenting, rösten var som bortblåst, mamma hade tagit den med sig, eller var det kanske någon av läkarna som hade skurit upp min hals och tagit ut den för att sedan ge den till någon annan behövande.

Jag kände hur paniken växte, jag kände den i fötterna, i knäna, i magen, och när den nått halsen så skrek jag, allt jag kunde, jag bet mig i handen, sparkade i golvet och tryckte ryggen mot den vita väggen, jag knycklade ihop ögonen och dunkade huvudet i knäna.

Jag blev förd till en annan vit avdelning, jag förstod ingenting, det var som att alla mina hjärnceller var borta, allt var borta, jag tynade bort, en stor hand tryckte sönder mig i småbitar och mina inälvor pumpades ut ur ett hål i mitt huvud, ur mina ögon och öron.

Det var så mitt andra nya liv började, livet utan mamma, livet med en ständig panik och ständig ångest. Dag och natt satt jag och grubblade över allt jag hade kunnat göra bättre, allt jag inte hade behövt göra alls, allt jag ville göra med mamma men som jag aldrig hann, de flesta gångerna ledde grubblandet till panikattacker som läkarna fick stilla med lugnande. Jag mindes inte vad medicinen hette, jag mindes ingenting.

Solljus i ögonen, en stickande instängd lukt i näsan och smärta i kroppen. Det var nästan som jag blivit misshandlad, jag försökte vända på mig men det ledde ingenstans, jag försökte öppna ögonen men det gick inte, de var som fastklibbade.

- Vi har hittat en fosterfamilj som gärna tar emot dig, om du vill får du träffa dem, de kan komma hit om du inte orkar gå härifrån. Sa en läkare med vänlig röst. Äntligen lyckades jag öppna ögonen.

- Vill du att de ska komma hit ? Undrade hon med ett frågande uttryck i ansiktet.

Jag nickade.

- Hejsan, jag heter Anette. Sa den långa kvinnan med blont, axellångt hår, hon var klädd i svarta kostymbyxor och svart kavaj med en röd polotröja under. Bredvid henne stod det en man med ölmage, han hade lite skäggstubb på hakan och kinderna, han bar en rutig skjorta och jeans.

- Petter. Sa mannen och sträckte fram handen men jag bara stirrade på dem så han drog tillbaka den ner i byxfickan.

- Tycker du om djur ? Undrade Anette.

Jag nickade.

- Vad bra, vi har en hund och två katter i huset där vi bor, och så har vi två andra barn, en flicka på 10 år och en kille på 17 år. Sa Petter.
Jag kände mig trygg när de stod framför mig, jag kände att de vakade över mig.

- Får jag ett eget rum ? Frågade jag hest, jag hade inte pratat på ett tag så det var svårt att forma orden, det var nästan som att jag hade glömt bort hur man gjorde.

- Ett eget rum ? Ja självklart får du det, du kan välja om du vill ha på övervåningen eller undervåningen, vi har nämnligen två tomma rum. Sa Anette och log.

Ett dygn senare stod jag innanför en okänd dörr, jag kände en okänd lukt och det såg inte ut som jag hade föreställt mig. Jag blev lite besviken, ett palats med ljusa fina rum och dyra möbler hade jag föreställt mig, men jag var nöjd, allt behövde inte vara perfekt, speciellt inte när min mamma hade dött och jag mådde som sämst. En säng och en TV var vad jag behövde, och en telefon så jag kunde ringa Ylva.

- Välkommen hit! Sa Anette och slog ut armarna. Jag kan visa dig runt lite, här till höger är ett av de tomma rummen, de andra två barnen sover där uppe så du får välja om du vill vara ensam här nere eller sova med oss andra på övervåningen ..

- Det blir bra. Sa jag snabbt och gick in på mitt rum. Mitt rum, det kändes konstigt att säga det, mitt rum, vadå mitt rum ? Detta var bara ett rum som jag fick låna ett tag tills vidare. Jag tyckte om det, det var lagom stort med en garderob, en säng, ett skrivbord av trä och en liten TV på ett bord.

Det knackade på dörren, jag låg och läste så jag sa ingenting. Petter kom in.

- Tjena, vi tänkte spela lite Monopol, vill du vara med ? Undrade han sedan.

- Vet inte. Svarade jag.

- Du behöver såklart inte vara med, men om du ångrar dig så är det bara att komma ut. Sa han och gick ut igen. Jag kände mig nyfiken, ville veta vad de pratade om, hur de var, och så hade jag aldrig spelat Monopol innan.

- Nämen hej Sally! Vill du vara med ? Du får vara den blåa för det är den enda som finns kvar av spelpjäserna. Sa Anette och sträckte fram en liten blå plastbit som var formad till en bil, varför just en bil ?

Det satt två andra barn bredvid Anette och Petter, en liten flicka med tunt blont hår och en rosa klänning, hon hade vita strumpbyxor och hennes gröna ögon bländade mig, så vackra.

I en fåtölj lite längre bort satt en kille och spelade Playstation, han hade svart ruffsigt hår och piercing i ögonbrynet, han hade på sig ett par mörka pösiga jeans och en stor grå munktröja, den såg så mysig ut att jag nästan ville krypa ner där och sova.

Efter att jag stått mitt på vardagsrumsgolvet en stund ångrade jag mig, vände om och gick tillbaka till mitt rum.

- Godmorgon Sally, du borde gå upp nu om du ska hinna till skolan. Hörde jag Anette säga.

Jag ville inte gå till skolan, egentligen hade jag ingen ork, men efter att jag varit borta från skolan i en vecka så var jag ändå tvungen att gå, de flesta var nog oroliga.

Blickar, massor av blickar, frågande uttryck, oroade ögon, hatiska blickar. Jag klarade inte av trycket så jag sprang direkt in på toaletten när jag kom till skolan. Jag mådde illa av lukten, lukten av människors blickar, lukten av parfym och lukten av gamla lärare som precis kommit från någon lektion.

Jag spydde upp all min frukost, allt jag hade inom mig, kvar fanns bara ett stort svart hål och när jag såg mig själv i spegeln la jag märke till de stora svarta ringarna under ögonen. Jag letade panikslaget i väskan efter något att täcka det med och tillslut fann jag en foundation, jag sminkade flera lager, speciellt under ögonen, där det var som värst.

Nu kunde ingen se vad som doldes där bakom, ingen skulle få se vad som hänt, ingen skulle få se igenom mig, igenom det stora hålet som fortfarande satt kvar i hjärtat, jag såg igenom det, men ingen annan fick se.

Väl ute i korridoren igen tog någon tag i min arm och drog in mig i ett klassrum och låste dörren. Jag tittade upp, det var Ylva, hon såg på mig med oro i ögonen.

- Vad har hänt ? Jag måste få veta, du fattar inte hur orolig jag har varit. Sa hon.

- M-m-men det är inget, inget, jag mår .. jättebra. Svarade jag.

- Du tror inte jag ser det ? Du tror inte jag ser vad som döljer sig bakom fem lager foundation, du tror inte jag ser att du mår dåligt ? Ylva lät nästan lite arg.

- Förlåt.

- Vad har hänt Sally ?

- M-m-mamma.

- Din mamma ?
- Är död .. Bara tanken gjorde så jag fick en panikattack och jag sjönk ner på golvet och började storgråta, jag hade ingen kraft, kunde inte ens lyfta upp handen till ansiktet, jag bara satt och skakade och grät. Ylva blev så orolig att hon sprang och hämtade hjälp.

Skolsköterskan kom och kollade pulsen och ställde en massa onödiga frågor, sedan ringde hon till Anette som kom och hämtade mig.

Vi sa ingenting på hemvägen, Anette förstod, jag ville inte prata, jag kunde inte prata, minsta lilla andetag sög kraften ur mig, för varje andetag jag tog fick jag kämpa för att få tag på ny luft, bara att överleva var en kamp.