Novell - Världens undergång
År 3064.
"Kära dagbok. Jag har verkligen svårt för att inte skriva nuförtiden, jag har mycket oro och nervositet i kroppen som jag måste få ut och jag kan inte prata med någon om det. Alla är så konstiga, alla tänker bara på sig själva, alla är precis lika nervösa och oroliga som mig, mina bästa vänner och min familj går runt som grå rörliga statyer, precis som mig, precis som alla andra.
Det är en tuff tid nu, säger alla, nyheterna säger det, tidningen säger det, gamlingar på gatan säger det. Dock finns det ju inte så många gamlingar kvar längre, de flesta över 65 år blir så sköra och sjuka att experter måste bygga om dem till robotar, min mormor och morfar är robotar, det är som att prata med en vägg - de fungerar inte, men jag har inte tid att oroa mig för min mormor och morfar nu, jag är alltför upptagen med mig själv, med att hålla mig själv vid liv.
Alla bor i höghus, och det har blivit extremt trångbott i städerna eftersom Skåne, Öland, Gotland och resten av södra Sverige är under vatten nu. Jag är rädd, rädd att min hundfågel fortfarande lever och simmar runt därute i vattnet någonstans, han försvann nämligen när vi flydde från den stora tsunamin som drabbade vår stad.
Nej, detta kan inte bli hur långt som helst, jag måste faktiskt sova nu. Godnatt"
Mary stängde av sin LapFlat och kröp ner under täcket, det var kallt i rummet, det var kallt överallt, element i vissa bostäder hade slutat fungera utan att någon visste varför. Det var i och för sig inget stort problem eftersom det redan var så pass varmt utomhus att alla klarade sig. Det var aldrig snö på vintern längre, ibland regnade det, mest runt jul och nyår, resten av året var det väldigt varmt och fuktigt. Mary hade sömnproblem, det hade hon haft sedan 6 år tillbaka, då var hon 12 år och en oförstående flicka, hon förstod inte riktigt vad som höll på att hända med världen då, och självklart ville inte hennes föräldrar oroa henne i onödan, de sa bara att allt skulle ordna sig.
Hon blundade länge, precis som alla andra kvällar när hon skulle sova, i minst två timmar låg hon med stängda ögon och försökte komma till ro, och det förgäves. Denna kväll var något annorlunda, Mary kände en spänning, inte som att något var spännande, utan som att huset var omringat av en elektrisk tråd som gav spänning till hela huset, det spände i hennes huvud och i hennes kropp. Det var som att om hon skulle röra vid minsta lilla sak i hennes rum så skulle hon få en elektrisk stöt.
Efter fyra timmars blundande utan resultat kände hon konstigt nog att hon var påväg in i sömnen och drömmarnas land, men med en stor stöt flög hon ur sängen och ställde sig mitt i rummet, helt blixtstilla, och lyssnade. Hon kände små vibrationer i golvet, hon vågade vrida på huvudet och blicka mot nattduksbordet som var gjort av blå metall, där stod hennes väckarklocka och vibrerade lite smått. Mary vände sig om mot sin bokhylla, som inte innehöll några böcker, utan många olika sorters datorer och tekniska prylar, hon spanade länge mot den minsta datorn i hyllan medan dess vibrerande rörelser blev allt kraftigare och kraftigare. Till slut kände hon golvet röra sig under hennes kalla, vita fötter, följt av en kraftig spricka i väggen precis framför henne, hon kände i panik hur svetten började sippra fram bakom den täta, mörkbruna pannluggen, jag måste härifrån, jag måste springa, Mary, rör på dina fötter, spring för helvete! Hon kunde inte röra på sig, hon var alldeles förstenad av panik. Några minuter senare hörde hon skrik från olika våningar i huset, skakningarna blev allt mer kraftiga och skriken blev fler och mer smärtsamma. Mary tittade ut genom fönstret och såg plötsligt en människokropp falla ner förbi hennes fönster och hon fick äntligen kraft att springa fram till fönstret för att titta. Människor slängde sig ut ur huset, folk försökte rädda sig själva genom att hoppa från ett 12 våningar högt hus i hopp om att de skulle överleva! Plötsligt såg hon vad hon trodde att hon aldrig skulle få se i sitt liv - sin lillasyster på 13 år hoppandes nerför en balkong i våningshuset mittemot, Mary följde systerns nätta kropp som föll längs långsidan av huset och som sedan landade hårt och plågsamt på den steniga asfalten.
Precis när Mary skulle springa och se om hon överlevt fallet kollapsade golvet under hennes fötter och hon föll, hon föll och föll utan att landa någonstans. Tillslut blev allt svart och små lysande bollar gled förbi henne medan hon fortfarande föll, men hon hann inte fundera ut vad det var för något då hon var för upptagen med att falla.
Plötsligt kände hon hur hennes kropp blev lättare och fallet var inte lika intensivt längre, det kändes mer som att hon svävade, hon vågade öppna ögonen och såg chockartat hur Jorden började spricka itu. Ett vitt ljus bländade henne så att hon var tvungen att kisa, men såg skymtningar av ett kraftigt ansikte, det liknade en man. Mary vände blicken mot Jorden och såg bitar av den förr så vackra planeten sväva ut i ingentinget, då hörde hon en mörk kraftig röst: "Se vad ni gjort mot mitt verk, det vackraste verk jag någonsin skapat, se hur det har blivit, totalt förstört. Men nu, nu är det dags för min hämnd, nu ger jag igen!"
Detta är skrivet som en uppgift inom ett arbetsområde om myter i skolan.
"Kära dagbok. Jag har verkligen svårt för att inte skriva nuförtiden, jag har mycket oro och nervositet i kroppen som jag måste få ut och jag kan inte prata med någon om det. Alla är så konstiga, alla tänker bara på sig själva, alla är precis lika nervösa och oroliga som mig, mina bästa vänner och min familj går runt som grå rörliga statyer, precis som mig, precis som alla andra.
Det är en tuff tid nu, säger alla, nyheterna säger det, tidningen säger det, gamlingar på gatan säger det. Dock finns det ju inte så många gamlingar kvar längre, de flesta över 65 år blir så sköra och sjuka att experter måste bygga om dem till robotar, min mormor och morfar är robotar, det är som att prata med en vägg - de fungerar inte, men jag har inte tid att oroa mig för min mormor och morfar nu, jag är alltför upptagen med mig själv, med att hålla mig själv vid liv.
Alla bor i höghus, och det har blivit extremt trångbott i städerna eftersom Skåne, Öland, Gotland och resten av södra Sverige är under vatten nu. Jag är rädd, rädd att min hundfågel fortfarande lever och simmar runt därute i vattnet någonstans, han försvann nämligen när vi flydde från den stora tsunamin som drabbade vår stad.
Nej, detta kan inte bli hur långt som helst, jag måste faktiskt sova nu. Godnatt"
Mary stängde av sin LapFlat och kröp ner under täcket, det var kallt i rummet, det var kallt överallt, element i vissa bostäder hade slutat fungera utan att någon visste varför. Det var i och för sig inget stort problem eftersom det redan var så pass varmt utomhus att alla klarade sig. Det var aldrig snö på vintern längre, ibland regnade det, mest runt jul och nyår, resten av året var det väldigt varmt och fuktigt. Mary hade sömnproblem, det hade hon haft sedan 6 år tillbaka, då var hon 12 år och en oförstående flicka, hon förstod inte riktigt vad som höll på att hända med världen då, och självklart ville inte hennes föräldrar oroa henne i onödan, de sa bara att allt skulle ordna sig.
Hon blundade länge, precis som alla andra kvällar när hon skulle sova, i minst två timmar låg hon med stängda ögon och försökte komma till ro, och det förgäves. Denna kväll var något annorlunda, Mary kände en spänning, inte som att något var spännande, utan som att huset var omringat av en elektrisk tråd som gav spänning till hela huset, det spände i hennes huvud och i hennes kropp. Det var som att om hon skulle röra vid minsta lilla sak i hennes rum så skulle hon få en elektrisk stöt.
Efter fyra timmars blundande utan resultat kände hon konstigt nog att hon var påväg in i sömnen och drömmarnas land, men med en stor stöt flög hon ur sängen och ställde sig mitt i rummet, helt blixtstilla, och lyssnade. Hon kände små vibrationer i golvet, hon vågade vrida på huvudet och blicka mot nattduksbordet som var gjort av blå metall, där stod hennes väckarklocka och vibrerade lite smått. Mary vände sig om mot sin bokhylla, som inte innehöll några böcker, utan många olika sorters datorer och tekniska prylar, hon spanade länge mot den minsta datorn i hyllan medan dess vibrerande rörelser blev allt kraftigare och kraftigare. Till slut kände hon golvet röra sig under hennes kalla, vita fötter, följt av en kraftig spricka i väggen precis framför henne, hon kände i panik hur svetten började sippra fram bakom den täta, mörkbruna pannluggen, jag måste härifrån, jag måste springa, Mary, rör på dina fötter, spring för helvete! Hon kunde inte röra på sig, hon var alldeles förstenad av panik. Några minuter senare hörde hon skrik från olika våningar i huset, skakningarna blev allt mer kraftiga och skriken blev fler och mer smärtsamma. Mary tittade ut genom fönstret och såg plötsligt en människokropp falla ner förbi hennes fönster och hon fick äntligen kraft att springa fram till fönstret för att titta. Människor slängde sig ut ur huset, folk försökte rädda sig själva genom att hoppa från ett 12 våningar högt hus i hopp om att de skulle överleva! Plötsligt såg hon vad hon trodde att hon aldrig skulle få se i sitt liv - sin lillasyster på 13 år hoppandes nerför en balkong i våningshuset mittemot, Mary följde systerns nätta kropp som föll längs långsidan av huset och som sedan landade hårt och plågsamt på den steniga asfalten.
Precis när Mary skulle springa och se om hon överlevt fallet kollapsade golvet under hennes fötter och hon föll, hon föll och föll utan att landa någonstans. Tillslut blev allt svart och små lysande bollar gled förbi henne medan hon fortfarande föll, men hon hann inte fundera ut vad det var för något då hon var för upptagen med att falla.
Plötsligt kände hon hur hennes kropp blev lättare och fallet var inte lika intensivt längre, det kändes mer som att hon svävade, hon vågade öppna ögonen och såg chockartat hur Jorden började spricka itu. Ett vitt ljus bländade henne så att hon var tvungen att kisa, men såg skymtningar av ett kraftigt ansikte, det liknade en man. Mary vände blicken mot Jorden och såg bitar av den förr så vackra planeten sväva ut i ingentinget, då hörde hon en mörk kraftig röst: "Se vad ni gjort mot mitt verk, det vackraste verk jag någonsin skapat, se hur det har blivit, totalt förstört. Men nu, nu är det dags för min hämnd, nu ger jag igen!"
Detta är skrivet som en uppgift inom ett arbetsområde om myter i skolan.
Uppsats - Hennes första kärlek
Vi satt stumma på ett berg, allt var tyst, det var som att någon klickat på "ljudlös" på mobiltelefonen. Inte ens vågorna gav ifrån sig ljud och fåglarna sa inget, vinden som för några minuter sedan varit hård hade lugnat sig och man kände den knappt. Flera gånger kom jag på mig själv att tänka konstiga tankar, fast konstiga var de nog inte, jag var bara inte van vid sådana tankar.
Första gången jag såg honom var på hösten då allt kändes grått och trist, men när jag fick syn på honom, Jacob, "the one", blev jag alldeles varm i kroppen. Det var en underlig känsla och när han tittade med sina mörka bruna ögon in i mina blå kände jag en fjäril väckas till liv inne i magen på mig. När han presenterade sig som Jacob tog han min ljusa lilla hand i sin stora, manliga hand och skakade vänligt. Han var mystisk och spännande, härlig och gudomligt vacker men samtidigt läskig. Jacob höll sig på avstånd och var alltid på helspänn, som om han var ett djur som gömde sig för sin fiende. Varje gång våra blickar möttes blev jag helt svag och det kändes som jag skulle smälta genom marken, benen blev som spaghetti.
Men han kommer aldrig bli min ändå, tänkte jag varje gång vi skiljdes åt och jag var säker på att jag hade rätt.
Jag vaknade upp ur mina tankar av att han nuddade min kalla hand, han smekte handryggen lätt och mitt hjärta stannade, jag slutade andas för några sekunder. Jag vågade inte vända mig mot honom för jag kände hur han iakttog min profil. Jag hade aldrig känt såhär förut, aldrig. Det var så unikt, underbart och kittlande men samtidigt riktigt läskigt, nästan så läskigt att jag var nära på att börja gråta. Plötsligt la han sin lediga hand mot min kind som var längst ifrån honom och han tryckte mitt ansikte mot sitt, mot sina läppar.
Så kysstes vi.
Första gången jag såg honom var på hösten då allt kändes grått och trist, men när jag fick syn på honom, Jacob, "the one", blev jag alldeles varm i kroppen. Det var en underlig känsla och när han tittade med sina mörka bruna ögon in i mina blå kände jag en fjäril väckas till liv inne i magen på mig. När han presenterade sig som Jacob tog han min ljusa lilla hand i sin stora, manliga hand och skakade vänligt. Han var mystisk och spännande, härlig och gudomligt vacker men samtidigt läskig. Jacob höll sig på avstånd och var alltid på helspänn, som om han var ett djur som gömde sig för sin fiende. Varje gång våra blickar möttes blev jag helt svag och det kändes som jag skulle smälta genom marken, benen blev som spaghetti.
Men han kommer aldrig bli min ändå, tänkte jag varje gång vi skiljdes åt och jag var säker på att jag hade rätt.
Jag vaknade upp ur mina tankar av att han nuddade min kalla hand, han smekte handryggen lätt och mitt hjärta stannade, jag slutade andas för några sekunder. Jag vågade inte vända mig mot honom för jag kände hur han iakttog min profil. Jag hade aldrig känt såhär förut, aldrig. Det var så unikt, underbart och kittlande men samtidigt riktigt läskigt, nästan så läskigt att jag var nära på att börja gråta. Plötsligt la han sin lediga hand mot min kind som var längst ifrån honom och han tryckte mitt ansikte mot sitt, mot sina läppar.
Så kysstes vi.
