Livet Är En Drog

Ännu en skoldag, men idag var det ingen vanlig dag, varken för Stina, eleverna på skolan eller lärarna. Idag skulle alla få se något de aldrig sett tidigare.

Stina stod länge på morgonen för att välja kläder, för idag skulle hon ha på sig något annat än en munktröja. Tillslut bestämde hon sig för sina svarta tjocka leggins och ett långt vitt linne med en grå tight cardigan över. Hon sminkade sig för första gången på flera veckor, dock bara med lite mascara, men det var ovanligt för henne, håret satte hon upp i en toffs och luggen var flätad och fastspänd med ett hårspänne över örat. Stina betraktade sin spegelbild, la händerna på magen och kände direkt en spark, hon kunde inte låta bli att le.
- Märker du att det är något som förändrats eller ? Jag har tighta kläder på mig idag, för idag ska hela världen få reda på att du finns. sa Stina och kollade på sin mage, sedan fnissade hon till. Tanken av att hon stod och pratade med sin egen mage kändes lite knasig, men hon tyckte om det, och det fanns ju faktiskt en person inuti henne.

Påväg till hallen stannade hon upp i dörröppningen till köket, där satt Stinas mamma på en stol med tidningen i högsta hugg, men för stunden sänkte hon tidningen lite och kollade på den halvstora magen som dottern bar på, hon kollade sedan Stina i ögonen och log.
- Hejdå mamma, vi ses efter skolan!
- Hejdå gumman, ha det så bra.

Stina var några minuter sen och alla i klassen satt redan på sina bänkar när hon kom in, hon log mot läraren och efter några sekunder märkte hon hur alla stirrade, hon log.
- Har ni aldrig sett en gravid 15-åring förut eller ?
- Grattis! sa läraren och log nervöst. Stina log igen och satte sig på bänken längst bak i klassrummet, mest för att slippa alla blickar i ryggen under lektionen, detta var ovant för henne.

På rasten blev Stina översvämmad av kommentarer, de flesta löd "Wow, är du gravid ? Grattis!" men det fanns några idioter som kommenterade "Usch, fyfan" och liknande ord. Men det spelade ingen roll, idag var hon oslagbar, idag var hon den starka, stolta tonåringen med en liten bebis i magen, ingenting kunde krossa henne. Men det var något som fattades - Oskar, hon hade inte sett honom på hela dagen och började fundera på var han höll hus.

- Stina! Stina! Stanna för fan! ropade en röst bakom henne och hon vände sig om, det var Oskar, underbara, fina Oskar.
- Hej. svarade Stina och log, leendet förklarade för Oskar att allt var lugnt mellan dem.
- Wow, du vågade! sa han och mungiporna såg ut att dras ända upp till öronen på honom, de kramades länge. "Är det någon som vet vem pappan är ?" frågade han sedan osäkert.
- Nej, ingen vet, jag vågar inte berätta, alla kommer bli chockade, mamma kommer säkert dö av chock om jag berättar det. svarade Stina.
- Okej, får jag följa med dig hem ? Jag har ändå inget att göra, vi kan plugga tillsammans eller något.
- Självklart!

De gick bredvid varandra, äntligen var det de två som gick hem tillsammans, utan Alice, utan några andra, bara de två, helt ensamma. Det var som förut igen och Stina hade aldrig mått så bra förut.


- Får jag känna på den ? frågade Oskar osäkert när de satt i sängen inne på Stinas rum.
- Magen ? Ja såklart, det är ju du som är pappan. svarade hon och det knöt sig i magen på henne, det var ovant att tänka på det sättet och hon såg hur han ryckte till.
- Juste ja, det tänkte jag inte på, förlåt.
Han höjde handen och rörde den försiktigt mot magen, nästan för sakta, men tillslut landade handen på övre magen och han flämtade till, Stina blev helt varm i kroppen och Oskar sken upp i ett stort leende.
- Det här känns... konstigt, men underbart, och häftigt och...
- Du Oskar ? avbröt Stina honom.
- Ja, vad är det ? undrade han och kollade henne i ögonen.
- Jag älskar dig.
Oskars blick blev hård och Stina ångrade vad hon sagt.
- Vad menar du ?
- Förlåt, men jag älskar dig, jag tror jag alltid har älskat dig, men har bara inte tänkt efter.
Hans blick mjuknade igen.
- Jag älskar dig också, men inte på det sättet, jag lovar att om barnet är mitt så ska jag ställa upp och vara en bra pappa, ge pengar till mat och kläder och umgås med barnet. Men jag har ju Alice nu, jag är kär i Alice och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att ändra på det, det går inte att ändra. Hoppas du förstår det, Stina, men jag lovar att finnas kvar hos dig vad som än händer.

Stina kände en stor sten trilla ner på hennes hjärta och en riktigt stor klump bildades i magen, men samtidigt kände hon sig trygg, orden om att han aldrig skulle lämna henne var underbara, men samtidigt som hon kände glädjen tyngde något ner henne. Att älska någon som inte älskar en tillbaka är tungt, och det kände hon nu, för första gången.

Stina satt inne på sitt rum i flera timmar samma kväll och flera gånger var hon påväg att resa sig upp för att gå ut till vardagsrummet och berätta, men hon hejdade sig. Någonting där inne i henne sa åt henne att låta bli, men hon var helt säker på att någonstans fanns det lite mer vilja än ovilja men hon hade svårt att hitta den där lilla extra viljan. Men tillslut, på små, stapplande steg tog hon sig ut till vardagsrummet, iklädd strumpbyxor och en stor munktröja. När hon märkte att hennes föräldrar fortfarande tittade in i tvn ställde hon sig framför den och väntade tills deras blickar stannat på hennes ansikte.
- Jag har något att berätta. sa Stina och kollade allvarligt i sin mammas ögon. Båda föräldrarna satte sig upp lite stadigare och kollade på sin dotter med fundersamma blickar.
- Vad har du på hjärtat, raring ? undrade mamman med en så mjuk röst att Stina redan kände sig lugn.
- Lova att inte döda mig, ni får hata mig, det får ni, men döda mig inte!
Några sekunders tystnad, långa sekunder, föräldrarnas blick lossnade inte från Stinas ansikte. Stina försökte forma orden i munnen och förberedde sig ordentligt så hon inte skulle säga fel, motviljan ville henne illa men tillslut fick hon nog och stampade hårt med ena foten i golvet.
- Jag... är gravid.
Nästan ingen reaktion skedde på de båda föräldrarna, bara mammans mun som öppnade sig lite och pappan som ryckte till med hela kroppen. Stina stod kvar och kollade på sina föräldrar, föräldrarna som hon varit den lilla, söta, förståndiga dottern till, som nu satt på soffan, chockade över att deras förståndiga lilla flicka blivit en oförståndig slampa. Stina kände hur tårarna började rinna längs kinderna.

Efter någon minut reste sig Stinas pappa hastigt och utan en blick gick han in på sitt och mammans sovrum. Mamman satt kvar och Stina skymtade ett par tårar.
- Mamma... varför gråter du ?
- Förlåt älskling, jag menar inget illa, jag är bara så himla chockad, jag kan inte förstå det. Jag vågar inte tro på det. 
Stina drog upp munktröjan så den putande magen syntes.
- Lilla gumman, jag tror dig, jag lovar, jag tror på dig, mer än allt annat. Vi kan ta oss igenom det här, okej ? sa mamman.
- Är du inte arg ?
- Nej, varför skulle jag vara det ? Då blir allt bara värre, men jag är riktigt chockad, kan vi talas vid om detta imorgon istället ? Jag behöver samla mina tankar.
- Ja det kan vi, godnatt mamma.
- Godnatt, kom ihåg att jag älskar dig, och kommer alltid göra det.
Stina nickade.


"Hej...
Idag berättade jag det, jag sa till mamma och pappa att jag är gravid, jag har inte så stort minne av hur allt gick till, min hjärna var så fokuserad vid det tillfället att den nog glömde bort att memorera vad som hände. Men nu har jag iallafall berättat, mamma sa att vi ska prata mer om det imorgon, vilket jag kan förstå, det måste vara riktigt tungt att få reda på något sånt här. Pappa däremot, han gick raka vägen in på sovrummet och stängde dörren om sig, men jag antar väl att det är så, män har svårare att uttrycka sig och visa känslor, men det löser sig nog snart.
Nu ska jag sova, måste pusta ut efter kvällens jobbiga händelse."