Livet Är En Drog

Det var dags, värkarna kom och gick, Stina låg på en sjukhussäng och framför sig hade hon två sjuksköterskor, varje gång hon fick chansen slängde hon en blick mot ytterdörren till rummet, Oskar hade lovat att vara där men hade inte dykt upp än.
- Jag kan inte föda utan honom! skrek Stina.
- Var lugn, han kommer! Sköterskornas ord hjälpte inte Stina ett dugg.

En timme och 37 minuter hade gått och Stina låg fortfarande på sjukhussängen och krystade, mot sin vilja, Oskar var inte där och om det var någon som skulle vara med så var det Oskar, det hade Stina gjort klart för sig, och det visste han om.

15 minuter senare öppnades dörren och in kom Oskar, Stina brast ut i ett stort leende och hennes tårar sprutade ut och ner längs kinderna, han böjde sig ner och kysste henne på pannan.

Ännu en skoldag, men idag var det ingen vanlig dag, varken för Stina, eleverna på skolan eller lärarna. Idag skulle alla få se något de aldrig sett tidigare.

Stina stod länge på morgonen för att välja kläder, för idag skulle hon ha på sig något annat än en munktröja. Tillslut bestämde hon sig för sina svarta tjocka leggins och ett långt vitt linne med en grå tight cardigan över. Hon sminkade sig för första gången på flera veckor, dock bara med lite mascara, men det var ovanligt för henne, håret satte hon upp i en toffs och luggen var flätad och fastspänd med ett hårspänne över örat. Stina betraktade sin spegelbild, la händerna på magen och kände direkt en spark, hon kunde inte låta bli att le.
- Märker du att det är något som förändrats eller ? Jag har tighta kläder på mig idag, för idag ska hela världen få reda på att du finns. sa Stina och kollade på sin mage, sedan fnissade hon till. Tanken av att hon stod och pratade med sin egen mage kändes lite knasig, men hon tyckte om det, och det fanns ju faktiskt en person inuti henne.

Påväg till hallen stannade hon upp i dörröppningen till köket, där satt Stinas mamma på en stol med tidningen i högsta hugg, men för stunden sänkte hon tidningen lite och kollade på den halvstora magen som dottern bar på, hon kollade sedan Stina i ögonen och log.
- Hejdå mamma, vi ses efter skolan!
- Hejdå gumman, ha det så bra.

Stina var några minuter sen och alla i klassen satt redan på sina bänkar när hon kom in, hon log mot läraren och efter några sekunder märkte hon hur alla stirrade, hon log.
- Har ni aldrig sett en gravid 15-åring förut eller ?
- Grattis! sa läraren och log nervöst. Stina log igen och satte sig på bänken längst bak i klassrummet, mest för att slippa alla blickar i ryggen under lektionen, detta var ovant för henne.

På rasten blev Stina översvämmad av kommentarer, de flesta löd "Wow, är du gravid ? Grattis!" men det fanns några idioter som kommenterade "Usch, fyfan" och liknande ord. Men det spelade ingen roll, idag var hon oslagbar, idag var hon den starka, stolta tonåringen med en liten bebis i magen, ingenting kunde krossa henne. Men det var något som fattades - Oskar, hon hade inte sett honom på hela dagen och började fundera på var han höll hus.

- Stina! Stina! Stanna för fan! ropade en röst bakom henne och hon vände sig om, det var Oskar, underbara, fina Oskar.
- Hej. svarade Stina och log, leendet förklarade för Oskar att allt var lugnt mellan dem.
- Wow, du vågade! sa han och mungiporna såg ut att dras ända upp till öronen på honom, de kramades länge. "Är det någon som vet vem pappan är ?" frågade han sedan osäkert.
- Nej, ingen vet, jag vågar inte berätta, alla kommer bli chockade, mamma kommer säkert dö av chock om jag berättar det. svarade Stina.
- Okej, får jag följa med dig hem ? Jag har ändå inget att göra, vi kan plugga tillsammans eller något.
- Självklart!

De gick bredvid varandra, äntligen var det de två som gick hem tillsammans, utan Alice, utan några andra, bara de två, helt ensamma. Det var som förut igen och Stina hade aldrig mått så bra förut.


- Får jag känna på den ? frågade Oskar osäkert när de satt i sängen inne på Stinas rum.
- Magen ? Ja såklart, det är ju du som är pappan. svarade hon och det knöt sig i magen på henne, det var ovant att tänka på det sättet och hon såg hur han ryckte till.
- Juste ja, det tänkte jag inte på, förlåt.
Han höjde handen och rörde den försiktigt mot magen, nästan för sakta, men tillslut landade handen på övre magen och han flämtade till, Stina blev helt varm i kroppen och Oskar sken upp i ett stort leende.
- Det här känns... konstigt, men underbart, och häftigt och...
- Du Oskar ? avbröt Stina honom.
- Ja, vad är det ? undrade han och kollade henne i ögonen.
- Jag älskar dig.
Oskars blick blev hård och Stina ångrade vad hon sagt.
- Vad menar du ?
- Förlåt, men jag älskar dig, jag tror jag alltid har älskat dig, men har bara inte tänkt efter.
Hans blick mjuknade igen.
- Jag älskar dig också, men inte på det sättet, jag lovar att om barnet är mitt så ska jag ställa upp och vara en bra pappa, ge pengar till mat och kläder och umgås med barnet. Men jag har ju Alice nu, jag är kär i Alice och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att ändra på det, det går inte att ändra. Hoppas du förstår det, Stina, men jag lovar att finnas kvar hos dig vad som än händer.

Stina kände en stor sten trilla ner på hennes hjärta och en riktigt stor klump bildades i magen, men samtidigt kände hon sig trygg, orden om att han aldrig skulle lämna henne var underbara, men samtidigt som hon kände glädjen tyngde något ner henne. Att älska någon som inte älskar en tillbaka är tungt, och det kände hon nu, för första gången.

Stina satt inne på sitt rum i flera timmar samma kväll och flera gånger var hon påväg att resa sig upp för att gå ut till vardagsrummet och berätta, men hon hejdade sig. Någonting där inne i henne sa åt henne att låta bli, men hon var helt säker på att någonstans fanns det lite mer vilja än ovilja men hon hade svårt att hitta den där lilla extra viljan. Men tillslut, på små, stapplande steg tog hon sig ut till vardagsrummet, iklädd strumpbyxor och en stor munktröja. När hon märkte att hennes föräldrar fortfarande tittade in i tvn ställde hon sig framför den och väntade tills deras blickar stannat på hennes ansikte.
- Jag har något att berätta. sa Stina och kollade allvarligt i sin mammas ögon. Båda föräldrarna satte sig upp lite stadigare och kollade på sin dotter med fundersamma blickar.
- Vad har du på hjärtat, raring ? undrade mamman med en så mjuk röst att Stina redan kände sig lugn.
- Lova att inte döda mig, ni får hata mig, det får ni, men döda mig inte!
Några sekunders tystnad, långa sekunder, föräldrarnas blick lossnade inte från Stinas ansikte. Stina försökte forma orden i munnen och förberedde sig ordentligt så hon inte skulle säga fel, motviljan ville henne illa men tillslut fick hon nog och stampade hårt med ena foten i golvet.
- Jag... är gravid.
Nästan ingen reaktion skedde på de båda föräldrarna, bara mammans mun som öppnade sig lite och pappan som ryckte till med hela kroppen. Stina stod kvar och kollade på sina föräldrar, föräldrarna som hon varit den lilla, söta, förståndiga dottern till, som nu satt på soffan, chockade över att deras förståndiga lilla flicka blivit en oförståndig slampa. Stina kände hur tårarna började rinna längs kinderna.

Efter någon minut reste sig Stinas pappa hastigt och utan en blick gick han in på sitt och mammans sovrum. Mamman satt kvar och Stina skymtade ett par tårar.
- Mamma... varför gråter du ?
- Förlåt älskling, jag menar inget illa, jag är bara så himla chockad, jag kan inte förstå det. Jag vågar inte tro på det. 
Stina drog upp munktröjan så den putande magen syntes.
- Lilla gumman, jag tror dig, jag lovar, jag tror på dig, mer än allt annat. Vi kan ta oss igenom det här, okej ? sa mamman.
- Är du inte arg ?
- Nej, varför skulle jag vara det ? Då blir allt bara värre, men jag är riktigt chockad, kan vi talas vid om detta imorgon istället ? Jag behöver samla mina tankar.
- Ja det kan vi, godnatt mamma.
- Godnatt, kom ihåg att jag älskar dig, och kommer alltid göra det.
Stina nickade.


"Hej...
Idag berättade jag det, jag sa till mamma och pappa att jag är gravid, jag har inte så stort minne av hur allt gick till, min hjärna var så fokuserad vid det tillfället att den nog glömde bort att memorera vad som hände. Men nu har jag iallafall berättat, mamma sa att vi ska prata mer om det imorgon, vilket jag kan förstå, det måste vara riktigt tungt att få reda på något sånt här. Pappa däremot, han gick raka vägen in på sovrummet och stängde dörren om sig, men jag antar väl att det är så, män har svårare att uttrycka sig och visa känslor, men det löser sig nog snart.
Nu ska jag sova, måste pusta ut efter kvällens jobbiga händelse."

- Hej Stina, vad gör du ute såhär tidigt ? hörde Stina en röst säga och hon öppnade ögonen, det var Alice, Alice Grundmark, som var ute och rastade sin hund Tabo, Stina ryckte till.
- Eh... ja-jag behövde bara ta lite frisk luft, hade mycket att tänka på bara, svarade Stina osäkert.
- Jasså, klockan sex på morgonen ?
Stina nickade.
- Jaha, vad är det som tynger ner dig då ? undrade Alice.
- Nej det vill jag helst inte prata om. svarade Stina.
- Okej, jag måste gå nu, men vi ses väl i skolan senare idag antar jag.
- Ja kanske, hejdå. sa Stina men fick bara ett litet leende som svar.


Det började närma sig November och i skolan förberedde man sig inför lucia och julavslutningen, Stina mådde bara sämre och sämre men just idag mådde hon okej, det lättade på trycket lite igår när hon var hemma hos Oskar och fick gråta ut om allt som hänt den senaste tiden. Oskar hade inte kunnat ses på väldigt länge då han bara spenderat tid med Alice, ibland kände Stina att Alice tagit hennes plats hos Oskar, men säkert bara tillfälligt, de skulle ju inte vara tillsammans livet ut direkt.

Stina hade börjat klä sig i stora munktröjor sedan i början av Oktober för att dölja magen, hon hade ännu inte berättat för någon annan än Oskar, och de på Ungdomsmottagningen såklart.

"Hej dagboken, det var längesen jag skrev i dig nu, flera månader faktiskt, har haft så mycket att tänka på, jag börjar känna barnets sparkar lite svagt och ibland känner jag att den hickar. Det är rätt gulligt fast samtidigt skrämmande, tänk att jag har något levande i min mage som jag sedan ska trycka ut allt jag orkar, som jag sedan ska uppfostra alldeles själv utan en pappa, som jag sedan ska vara en förebild för, usch nej, nu skrämmer jag bara upp mig själv. Godnatt"


- Det är dags nu, du måste berätta för dina föräldrar, det har gått snart 5 månader och du har inte berättat att du är gravid, hur ska de känna sedan när det bara är 4 månader kvar av din graviditet ? De har inte ens fått vara med halvvägs. Du måste berätta!
Oskar och Stina satt i parken och pratade, eller rättare sagt, han pratade medan hon lyssnade och grät. Han försökte förklara för henne att det inte alls kommer vara så hemskt att berätta, de skulle såklart bli chockade men sedan lugna ner sig, och ju längre hon väntar desto argare kommer de blir när de får reda på det.
- Det är ju bättre att du berättar det än att de får reda på det genom annat!
- Hur menar du nu ? Tror du att någon skulle säga det till dem eller ? Stina såg chockad ut.
- Om det skulle komma ut på något sätt så skulle de ju få reda på det. sa Oskar.
- Har du tänkt berätta för någon eller ? För Alice kanske ? Eller vet hon redan ?
- Självklart inte!
- Jag tror dig inte, Oskar, jag litar inte på dig längre.
Stina blev så förbannad att hon sprang iväg, inte hem, hon satte sig på bron och grät, grät i ett par timmar och när hon slutat gråta satt hon bara där och tittade, funderade och funderade ännu mer.

Timme efter timme gick och Stina satt fortfarande på Hagabergbron när hon plötsligt kände hur barnet sparkade henne i nederdelen av magen, det kittlades lite och Stina kunde inte låta bli att le.
Tänk vad glada de kommer bli om jag berättar, tänk om de inte alls blir sura. Jag borde berätta, det borde jag verkligen. Vågar jag ? Klart jag vågar. Jag ska berätta, nu, nu på en gång!

Hon sprang hem, fast besluten om vad hon skulle göra.

- Jag har dåliga nyheter, Stina.

- Vad menar du med det ?
Läkaren på Ungdomsmottagningen visade graviditetstestet, positivt.
- Är du seriös ? Nej, du måste skoja, du har säkert blandat ihop testen, jag är inte gravid!
- Stina, de här testen är 100 procent säkra, du kan inte göra något åt det, antingen får du göra abort eller behåller du barnet, du måste bestämma dig ganska fort. Vet du vem pappan är ?
- Nej jag vet inte vem pappan är, jag var full och minns ingenting.

- Okej, om du väljer att behålla barnet så ska vi ta ett faderskapstest sedan.

Paniken grabbade tag i Stina när hon gick i korridoren på mottagningen, den greppade hennes hals och försökte kväva henne. Tårarna sprutade ut och benen började röra sig snabbare, utan att hon gjorde något så började hon springa.

Väl hemma sprang hon raka vägen in på sitt rum, försökte dölja att hon var ledsen och upprörd.

- Det var så jävla kul i helgen! Varför kom du inte ? undrade Oskar när de satt på en bänk i skolan.

- Jag har en sak att berätta. sa Stina.

- Jag har också en sak att berätta! sa Oskar.

- Vadå ? undrade Stina.

- På festen i lördags, jag .. gjorde lite saker med Alice. sa Oskar och log lite blygt.

- Alice Grundmark ? Är ni tillsammans ? frågade Stina, det där gjorde henne mer upprörd.

- Jag tror det, fast vi känner inte varandra så bra än men vi ska ses idag igen, sa Oskar, vad är det du ska berätta ?
- Jag är gravid.

- Är det första april eller något idag ? Du kan ju inte vara seriös direkt ? Skrattade Oskar.

- Oskar, jag är gravid, jag är gravid! Det växer ett barn i min mage och jag vet inte vem pappan är. Stina brast ut i gråt och Oskar höll om henne.

- Hur fan har du lyckats med detta ?

- Jag vet inte, förmodligen på festen hos Nikolaus, jag minns ingenting från den kvällen.

Det kändes skönt att berätta, hon behövde så mycket stöd som möjligt, speciellt från Oskar.

Löven började falla och det blev mörkare ute om dagarna, det gjorde Stina mer deppig än vad hon redan var. Hon började svullna om magen och hon mådde dåligt både psykiskt och fysiskt.

- Hej Stina! Hur mår du ? frågade läkaren på Ungdomsmottagningen.

- Gissa. sa Stina dystert.

- Har du berättat för någon att du är gravid ? undrade läkaren.
- Ja, för Oskar, min bästa kompis. svarade Stina.

- Okej, det kan inte vara han som är pappan då ?

- Är du dum i huvudet eller! Vi skulle aldrig ha sex med varandra, inte ens på fyllan!

- Nehe, men han som hade festen då ? Han kanske vet något, du borde prata med honom.
- Tror du jag vill att hela världen ska veta detta eller ? fräste Stina.

- Tror du inte folk kommer märka att du är gravid om du behåller barnet ?

Stina satt tyst en stund och funderade.

- Jag vill behålla barnet, jag vågar inte göra abort.

- Inser du allt du kommer gå igenom ? En svår tid med psykisk smärta, i skolan kommer alla kolla konstigt på dig, men de vänjer sig såklart efter ett tag, din mamma och pappa kommer få reda på det. Alla kommer veta det tillslut, men vi måste veta vem pappan är.

- Jag vill inte veta vem pappan är. sa Stina snabbt.

- Okej, då är vi klara för idag, här får du ett kort med nummer till psykologen här på mottagningen, om du skulle behöva prata med någon.

Stina slet åt sig lappen och gick med tunga steg ut.

Sömnlösa nätter, söndergråtna ögon. Hela nätterna satt hon i sängen lutad mot väggen och med knäna uppe vid ansiktet, ansiktet mot knäna. Hon var så rädd, så panikslagen, hon visste inte vart hon skulle ta vägen.

En natt fick Stina nog, hon hade inte sovit på fyra dygn. Hon smög upp och tog på sig mjukiskläder, smög in i hallen och tog på sig sina skor och sin höstjacka som hon nyligen fått av mamma. Stina öppnade dörren tyst och stängde igen den så försiktigt hon kunde.

Stina stod på bron hon korsat så många gånger, bron som hon delat många minnen på, med Oskar, bron som hon stått och tänkt och klurat, gråtit och skrattat. Bron som alltid skulle vara speciell för henne, det skulle alltid vara Hagabergbron.
Några tårar sipprade fram i ögonvråna.

Nu eller aldrig, hoppa eller stanna, valet och kvalet.

Stina stängde ögonen.

"Hej dagboken ..
Jag mår inte så bra idag, bråkade med Oskar, han kan inte förstå mitt liv och jag kan inte förstå hans liv, alltså passar vi inte ihop. Vi är som ett svartvitt pussel men någonstans har det spruckit så allt är inte rätt. Jag älskar honom och han är den bästa jag vet. Åh .. varför är allt så jävla svårt? Varför kan inte allt vara som när vi var små, då spelade det ingen roll att hans föräldrar var stenrika och att mina levde på bidrag, det spelade ingen roll att jag hade fula kläder medan han hade märkeskläder från J.L och Wesc, inget spelade roll, allt var perfekt då.

Jag är väl helt enkelt född till att ha det såhär .."

Stina la ifrån sig dagboken och la sig på rygg i sängen, kollade upp i taket, taket fullt av stjärnor, sådana stjärnor som lyser på natten. Oskar och hon hade satt dit dem när de var yngre, hon kunde inte minnas exakt vilken ålder, men det kvittade, allt kvittade, det enda som spelade roll var Oskar.

När Stina öppnade ögonen igen var det redan morgon. Yrvaket satte hon sig på sängkanten och suckade, reste sig upp och ställde sig framför spegeln. Det sotiga sminket som igår var prydligt och fint hade kletats ut och hennes tjocka bruna hår var ruffsigt och livlöst, nästan grått. Hon tog en lång dusch och gick sedan tillbaka in till sitt rum för att välja kläder, men efter en stunds letande gav hon upp, hon hade inget snyggt alls i sin garderob! Så det fick bli det gamla vanliga - gråa mjukisbyxor, ett slitet linne och hennes favoritmunkjacka.

I skolan var alla som vanligt, alla utom Oskar, när de korsade varandra kollade han inte ens på henne, det gjorde ont i hjärtat och det brände bakom ögonlocken. Skulle det förbli så ? Skulle det fortsätta göra ont när de sågs eller skulle det gå över och bli som förut ? Stina vågade inte tro något.

Stina hade inga kompisar i sin klass, hon hade inga kompisar på skolan överhuvudtaget, hon hade bara Oskar, och nu var han borta också. De hade bråkat flera gånger förut men alltid kommit tillbaka till varandra, varje gång hade Stina blivit lika ledsen och aldrig vågat hoppas på att det skulle bli bra igen fastän det tillslut hade blivit det.

Äntligen blev det fredag, det var inte vilken fredag som helst, den fredagen skulle alla niorna på Stinas skola åka på klassresa, de skulle till Liseberg under en hel dag. Stina och Oskar hade sett fram emot det, men nu funderade Stina på att sjukanmäla sig, hon ångrade sig snabbt och gick iväg till skolan i alla fall.

Väl inne på Liseberg sprang alla eleverna runt mellan de olika åkattraktionerna, den ena efter den andra, om och om igen. Stina satte sig på en bänk och åt glass, hon hade inte lust att åka något. Plötsligt såg hon Oskar komma gående mot henne, hon funderade inte så mycket på det, tänkte att han skulle gå till någon karusell som låg bakom henne. Innan hon hann blinka satt han bredvid henne med huvudet sänkt. De satt tysta en lång stund tills han avbröt allt.
- Jaha... Ska inte du åka något ? undrade han.
- Vet inte, har ingen lust att åka, svarade Stina medan hon tittade åt ett annat håll.

- Vill du åka Balder med mig då ? undrade han sedan.

- Jag hatar att bråka med dig, Oskar, du är den enda jag har, jag älskar dig verkligen, sa Stina med gråten i halsen samtidigt som hon kollade honom i ögonen.

- Förlåt, jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte om jag gör rätt eller fel, vet ingenting, sa Oskar.

- Vi måste börja tänka på att saker och ting inte är som förut, vi börjar växa upp nu, vi måste försöka få ihop allt så vi kan umgås utan att jämföras mellan våra utsidor, att jag är fattig ska inte behöva skada ditt liv och tvärtom, sa Stina. Oskar tog hennes hand och log.

- Vi fixar det, kom igen nu, Balder, eller vad säger du fegis ?

- Tyst med dig! skrattade Stina och de sprang iväg till bergodalbanan.

"Hej dagboken. Vi var på klassresa igår, alla niorna på skolan, det var roligt tillslut eftersom Oskar och jag blev sams igen, ikväll är det fest hos Nikolaus, hoppas det blir lyckat. Jag har inte så mycket mer att säga, jag är hel igen. Puss."

Det var lördag morgon och Stina var så trött att hon knappt orkade hålla ögonen öppna, men hon kunde ändå inte somna om, så hon gick upp och duschade, åt frukost och plockade i ordning lite på sitt rum. När hon var klar med det började hon fixa sig inför kvällen, Nikolaus skulle ha fest och Oskar skulle dit, det skulle också komma folk från andra sidan stan och Stina hoppades på att få några bra kontakter. Hon behövde en vän, hon kunde inte leva på Oskar livet ut.

Klockan slog åtta och Stina kramade sin själsfrände utanför Nikolaus stora vita hus, det hördes musik ända ut på gatan och folk kom och gick som ett rullband.

Väl inne i huset bjöds det på drinkar, chips och godis, folk dansade som galningar och sjöng med i låtar, Stina och Oskar satte sig i en fotölj med varsin drink och snackade en stund.

Ett par timmar senare var både Stina och Oskar stupfulla, precis som alla andra på festen. Glas gick sönder hit och dit, folk fimpade cigaretter på bord och stolar, vissa personer spydde rakt på golvet, andra låg däckade i sängar och soffor.

Stina vaknade upp dagen efter i en säng hon inte kände igen, hon flög upp och märkte fort att det var i Nikolaus säng, hon la sig ner igen och somnade om. Ett par timmar senare vaknade hon igen av att hon mådde illa, hon stapplade in på toaletten och spydde och satte sig sedan ner för att kissa. När Stina skulle dra upp sin kjol märkte hon att den var vänd ut och in. Hur lyckades hon vända den ? Hon försökte minnas det senaste hon gjorde på festen men allt var svart. En stor tung klump i magen bildades.
Helvete.