Livet Är En Drog

Stina satt inne på sitt rum i flera timmar samma kväll och flera gånger var hon påväg att resa sig upp för att gå ut till vardagsrummet och berätta, men hon hejdade sig. Någonting där inne i henne sa åt henne att låta bli, men hon var helt säker på att någonstans fanns det lite mer vilja än ovilja men hon hade svårt att hitta den där lilla extra viljan. Men tillslut, på små, stapplande steg tog hon sig ut till vardagsrummet, iklädd strumpbyxor och en stor munktröja. När hon märkte att hennes föräldrar fortfarande tittade in i tvn ställde hon sig framför den och väntade tills deras blickar stannat på hennes ansikte.
- Jag har något att berätta. sa Stina och kollade allvarligt i sin mammas ögon. Båda föräldrarna satte sig upp lite stadigare och kollade på sin dotter med fundersamma blickar.
- Vad har du på hjärtat, raring ? undrade mamman med en så mjuk röst att Stina redan kände sig lugn.
- Lova att inte döda mig, ni får hata mig, det får ni, men döda mig inte!
Några sekunders tystnad, långa sekunder, föräldrarnas blick lossnade inte från Stinas ansikte. Stina försökte forma orden i munnen och förberedde sig ordentligt så hon inte skulle säga fel, motviljan ville henne illa men tillslut fick hon nog och stampade hårt med ena foten i golvet.
- Jag... är gravid.
Nästan ingen reaktion skedde på de båda föräldrarna, bara mammans mun som öppnade sig lite och pappan som ryckte till med hela kroppen. Stina stod kvar och kollade på sina föräldrar, föräldrarna som hon varit den lilla, söta, förståndiga dottern till, som nu satt på soffan, chockade över att deras förståndiga lilla flicka blivit en oförståndig slampa. Stina kände hur tårarna började rinna längs kinderna.

Efter någon minut reste sig Stinas pappa hastigt och utan en blick gick han in på sitt och mammans sovrum. Mamman satt kvar och Stina skymtade ett par tårar.
- Mamma... varför gråter du ?
- Förlåt älskling, jag menar inget illa, jag är bara så himla chockad, jag kan inte förstå det. Jag vågar inte tro på det. 
Stina drog upp munktröjan så den putande magen syntes.
- Lilla gumman, jag tror dig, jag lovar, jag tror på dig, mer än allt annat. Vi kan ta oss igenom det här, okej ? sa mamman.
- Är du inte arg ?
- Nej, varför skulle jag vara det ? Då blir allt bara värre, men jag är riktigt chockad, kan vi talas vid om detta imorgon istället ? Jag behöver samla mina tankar.
- Ja det kan vi, godnatt mamma.
- Godnatt, kom ihåg att jag älskar dig, och kommer alltid göra det.
Stina nickade.


"Hej...
Idag berättade jag det, jag sa till mamma och pappa att jag är gravid, jag har inte så stort minne av hur allt gick till, min hjärna var så fokuserad vid det tillfället att den nog glömde bort att memorera vad som hände. Men nu har jag iallafall berättat, mamma sa att vi ska prata mer om det imorgon, vilket jag kan förstå, det måste vara riktigt tungt att få reda på något sånt här. Pappa däremot, han gick raka vägen in på sovrummet och stängde dörren om sig, men jag antar väl att det är så, män har svårare att uttrycka sig och visa känslor, men det löser sig nog snart.
Nu ska jag sova, måste pusta ut efter kvällens jobbiga händelse."