Livet Är En Drog

- Hej Stina, vad gör du ute såhär tidigt ? hörde Stina en röst säga och hon öppnade ögonen, det var Alice, Alice Grundmark, som var ute och rastade sin hund Tabo, Stina ryckte till.
- Eh... ja-jag behövde bara ta lite frisk luft, hade mycket att tänka på bara, svarade Stina osäkert.
- Jasså, klockan sex på morgonen ?
Stina nickade.
- Jaha, vad är det som tynger ner dig då ? undrade Alice.
- Nej det vill jag helst inte prata om. svarade Stina.
- Okej, jag måste gå nu, men vi ses väl i skolan senare idag antar jag.
- Ja kanske, hejdå. sa Stina men fick bara ett litet leende som svar.


Det började närma sig November och i skolan förberedde man sig inför lucia och julavslutningen, Stina mådde bara sämre och sämre men just idag mådde hon okej, det lättade på trycket lite igår när hon var hemma hos Oskar och fick gråta ut om allt som hänt den senaste tiden. Oskar hade inte kunnat ses på väldigt länge då han bara spenderat tid med Alice, ibland kände Stina att Alice tagit hennes plats hos Oskar, men säkert bara tillfälligt, de skulle ju inte vara tillsammans livet ut direkt.

Stina hade börjat klä sig i stora munktröjor sedan i början av Oktober för att dölja magen, hon hade ännu inte berättat för någon annan än Oskar, och de på Ungdomsmottagningen såklart.

"Hej dagboken, det var längesen jag skrev i dig nu, flera månader faktiskt, har haft så mycket att tänka på, jag börjar känna barnets sparkar lite svagt och ibland känner jag att den hickar. Det är rätt gulligt fast samtidigt skrämmande, tänk att jag har något levande i min mage som jag sedan ska trycka ut allt jag orkar, som jag sedan ska uppfostra alldeles själv utan en pappa, som jag sedan ska vara en förebild för, usch nej, nu skrämmer jag bara upp mig själv. Godnatt"


- Det är dags nu, du måste berätta för dina föräldrar, det har gått snart 5 månader och du har inte berättat att du är gravid, hur ska de känna sedan när det bara är 4 månader kvar av din graviditet ? De har inte ens fått vara med halvvägs. Du måste berätta!
Oskar och Stina satt i parken och pratade, eller rättare sagt, han pratade medan hon lyssnade och grät. Han försökte förklara för henne att det inte alls kommer vara så hemskt att berätta, de skulle såklart bli chockade men sedan lugna ner sig, och ju längre hon väntar desto argare kommer de blir när de får reda på det.
- Det är ju bättre att du berättar det än att de får reda på det genom annat!
- Hur menar du nu ? Tror du att någon skulle säga det till dem eller ? Stina såg chockad ut.
- Om det skulle komma ut på något sätt så skulle de ju få reda på det. sa Oskar.
- Har du tänkt berätta för någon eller ? För Alice kanske ? Eller vet hon redan ?
- Självklart inte!
- Jag tror dig inte, Oskar, jag litar inte på dig längre.
Stina blev så förbannad att hon sprang iväg, inte hem, hon satte sig på bron och grät, grät i ett par timmar och när hon slutat gråta satt hon bara där och tittade, funderade och funderade ännu mer.

Timme efter timme gick och Stina satt fortfarande på Hagabergbron när hon plötsligt kände hur barnet sparkade henne i nederdelen av magen, det kittlades lite och Stina kunde inte låta bli att le.
Tänk vad glada de kommer bli om jag berättar, tänk om de inte alls blir sura. Jag borde berätta, det borde jag verkligen. Vågar jag ? Klart jag vågar. Jag ska berätta, nu, nu på en gång!

Hon sprang hem, fast besluten om vad hon skulle göra.