Livet Är En Drog

Det var som om allt rasade samman, jag flöt ut i ingentinget, hela världen krossades i små glasskärvor som kröp in i mina fötter, men det spelade ingen roll, det gjorde inte ont, inget spelade roll, ingenting alls gjorde ont, förutom en enda sak.

Det var som om orden bara flög in genom det ena örat och ut genom det andra, jag kunde inte förstå något av dem, läkaren var tvungen att säga det om och om igen tills jag förstod vad orden betydde. Det var som om orden borrade ett hål rakt igenom hjärtat och ut genom ryggen.

Det förblir ett hål där.

"Jag beklagar", "Det är verkligen synd att detta hände", "Och du som är så ung, du behöver verkligen en mamma", "Vi ska se till så att det blir bra igen".
Bra igen ? Hur kunde de säga så, bra, skulle mitt liv bli bra igen ? Skulle jag kunna må bra när min mamma nyss dött av att hon hade en tumör i hjärnan som ingen gjorde något åt. De kunde dra åt helvete, allt kunde dra åt helvete, jag kunde dra åt helvete.

Jag satt i ett hörn i väntrummet och skakade, bet mig i handen istället för att skrika, tryckte mig hårt mot väggen så ingen skulle kunna ta mig. En gammal tant satt på andra sidan rummet och läste en tidning, ibland tittade hon upp och såg på mig, som om hon tänkte "stackars barn, hon kan inte må bra". Det var också en mamma med sin dotter på kanske fyra år, det lilla barnet stirrade förskräckt på mig som om jag var ett spöke.

Plötsligt såg jag två bruna tofflor med vita strumpor i, en läkare, hon satte sig på huk framför mig, jag vågade inte höja blicken.

- Vi har pratat med socialen om att du ska få bo hos en fosterfamilj tills vidare, du har ju inga andra släktingar som kan ta hand om dig, så det blir bäst så. Sa läkaren.

Jag sa ingenting, rösten var som bortblåst, mamma hade tagit den med sig, eller var det kanske någon av läkarna som hade skurit upp min hals och tagit ut den för att sedan ge den till någon annan behövande.

Jag kände hur paniken växte, jag kände den i fötterna, i knäna, i magen, och när den nått halsen så skrek jag, allt jag kunde, jag bet mig i handen, sparkade i golvet och tryckte ryggen mot den vita väggen, jag knycklade ihop ögonen och dunkade huvudet i knäna.

Jag blev förd till en annan vit avdelning, jag förstod ingenting, det var som att alla mina hjärnceller var borta, allt var borta, jag tynade bort, en stor hand tryckte sönder mig i småbitar och mina inälvor pumpades ut ur ett hål i mitt huvud, ur mina ögon och öron.

Det var så mitt andra nya liv började, livet utan mamma, livet med en ständig panik och ständig ångest. Dag och natt satt jag och grubblade över allt jag hade kunnat göra bättre, allt jag inte hade behövt göra alls, allt jag ville göra med mamma men som jag aldrig hann, de flesta gångerna ledde grubblandet till panikattacker som läkarna fick stilla med lugnande. Jag mindes inte vad medicinen hette, jag mindes ingenting.

Solljus i ögonen, en stickande instängd lukt i näsan och smärta i kroppen. Det var nästan som jag blivit misshandlad, jag försökte vända på mig men det ledde ingenstans, jag försökte öppna ögonen men det gick inte, de var som fastklibbade.

- Vi har hittat en fosterfamilj som gärna tar emot dig, om du vill får du träffa dem, de kan komma hit om du inte orkar gå härifrån. Sa en läkare med vänlig röst. Äntligen lyckades jag öppna ögonen.

- Vill du att de ska komma hit ? Undrade hon med ett frågande uttryck i ansiktet.

Jag nickade.

- Hejsan, jag heter Anette. Sa den långa kvinnan med blont, axellångt hår, hon var klädd i svarta kostymbyxor och svart kavaj med en röd polotröja under. Bredvid henne stod det en man med ölmage, han hade lite skäggstubb på hakan och kinderna, han bar en rutig skjorta och jeans.

- Petter. Sa mannen och sträckte fram handen men jag bara stirrade på dem så han drog tillbaka den ner i byxfickan.

- Tycker du om djur ? Undrade Anette.

Jag nickade.

- Vad bra, vi har en hund och två katter i huset där vi bor, och så har vi två andra barn, en flicka på 10 år och en kille på 17 år. Sa Petter.
Jag kände mig trygg när de stod framför mig, jag kände att de vakade över mig.

- Får jag ett eget rum ? Frågade jag hest, jag hade inte pratat på ett tag så det var svårt att forma orden, det var nästan som att jag hade glömt bort hur man gjorde.

- Ett eget rum ? Ja självklart får du det, du kan välja om du vill ha på övervåningen eller undervåningen, vi har nämnligen två tomma rum. Sa Anette och log.

Ett dygn senare stod jag innanför en okänd dörr, jag kände en okänd lukt och det såg inte ut som jag hade föreställt mig. Jag blev lite besviken, ett palats med ljusa fina rum och dyra möbler hade jag föreställt mig, men jag var nöjd, allt behövde inte vara perfekt, speciellt inte när min mamma hade dött och jag mådde som sämst. En säng och en TV var vad jag behövde, och en telefon så jag kunde ringa Ylva.

- Välkommen hit! Sa Anette och slog ut armarna. Jag kan visa dig runt lite, här till höger är ett av de tomma rummen, de andra två barnen sover där uppe så du får välja om du vill vara ensam här nere eller sova med oss andra på övervåningen ..

- Det blir bra. Sa jag snabbt och gick in på mitt rum. Mitt rum, det kändes konstigt att säga det, mitt rum, vadå mitt rum ? Detta var bara ett rum som jag fick låna ett tag tills vidare. Jag tyckte om det, det var lagom stort med en garderob, en säng, ett skrivbord av trä och en liten TV på ett bord.

Det knackade på dörren, jag låg och läste så jag sa ingenting. Petter kom in.

- Tjena, vi tänkte spela lite Monopol, vill du vara med ? Undrade han sedan.

- Vet inte. Svarade jag.

- Du behöver såklart inte vara med, men om du ångrar dig så är det bara att komma ut. Sa han och gick ut igen. Jag kände mig nyfiken, ville veta vad de pratade om, hur de var, och så hade jag aldrig spelat Monopol innan.

- Nämen hej Sally! Vill du vara med ? Du får vara den blåa för det är den enda som finns kvar av spelpjäserna. Sa Anette och sträckte fram en liten blå plastbit som var formad till en bil, varför just en bil ?

Det satt två andra barn bredvid Anette och Petter, en liten flicka med tunt blont hår och en rosa klänning, hon hade vita strumpbyxor och hennes gröna ögon bländade mig, så vackra.

I en fåtölj lite längre bort satt en kille och spelade Playstation, han hade svart ruffsigt hår och piercing i ögonbrynet, han hade på sig ett par mörka pösiga jeans och en stor grå munktröja, den såg så mysig ut att jag nästan ville krypa ner där och sova.

Efter att jag stått mitt på vardagsrumsgolvet en stund ångrade jag mig, vände om och gick tillbaka till mitt rum.

- Godmorgon Sally, du borde gå upp nu om du ska hinna till skolan. Hörde jag Anette säga.

Jag ville inte gå till skolan, egentligen hade jag ingen ork, men efter att jag varit borta från skolan i en vecka så var jag ändå tvungen att gå, de flesta var nog oroliga.

Blickar, massor av blickar, frågande uttryck, oroade ögon, hatiska blickar. Jag klarade inte av trycket så jag sprang direkt in på toaletten när jag kom till skolan. Jag mådde illa av lukten, lukten av människors blickar, lukten av parfym och lukten av gamla lärare som precis kommit från någon lektion.

Jag spydde upp all min frukost, allt jag hade inom mig, kvar fanns bara ett stort svart hål och när jag såg mig själv i spegeln la jag märke till de stora svarta ringarna under ögonen. Jag letade panikslaget i väskan efter något att täcka det med och tillslut fann jag en foundation, jag sminkade flera lager, speciellt under ögonen, där det var som värst.

Nu kunde ingen se vad som doldes där bakom, ingen skulle få se vad som hänt, ingen skulle få se igenom mig, igenom det stora hålet som fortfarande satt kvar i hjärtat, jag såg igenom det, men ingen annan fick se.

Väl ute i korridoren igen tog någon tag i min arm och drog in mig i ett klassrum och låste dörren. Jag tittade upp, det var Ylva, hon såg på mig med oro i ögonen.

- Vad har hänt ? Jag måste få veta, du fattar inte hur orolig jag har varit. Sa hon.

- M-m-men det är inget, inget, jag mår .. jättebra. Svarade jag.

- Du tror inte jag ser det ? Du tror inte jag ser vad som döljer sig bakom fem lager foundation, du tror inte jag ser att du mår dåligt ? Ylva lät nästan lite arg.

- Förlåt.

- Vad har hänt Sally ?

- M-m-mamma.

- Din mamma ?
- Är död .. Bara tanken gjorde så jag fick en panikattack och jag sjönk ner på golvet och började storgråta, jag hade ingen kraft, kunde inte ens lyfta upp handen till ansiktet, jag bara satt och skakade och grät. Ylva blev så orolig att hon sprang och hämtade hjälp.

Skolsköterskan kom och kollade pulsen och ställde en massa onödiga frågor, sedan ringde hon till Anette som kom och hämtade mig.

Vi sa ingenting på hemvägen, Anette förstod, jag ville inte prata, jag kunde inte prata, minsta lilla andetag sög kraften ur mig, för varje andetag jag tog fick jag kämpa för att få tag på ny luft, bara att överleva var en kamp.