Fjärde delen
Ännu en gång var det bländande vitt, ännu en gång luktade det sjukhus och ännu en gång satt Anette och Petter på varsin stol bredvid min säng. Inte min säng, en sjukhussäng som nu blivit min, jag hamnade alltid i samma rum med samma TV och samma säng. Samma uttryck på Anettes och Petters ansikten, oroade, rädda och söndergråtna. Deras blickar sa allt, de behövde inte säga något, jag såg, jag förstod och det gjorde ont, fruktansvärt ont.
- Snälla.. Började Anette men hon klarade inte av att säga ett ord till, tårarna sprutade ut och hon la ansiktet i händerna, Petter höll om henne.
- Kan du inte försöka ? Vi kan inte hantera dig, du super dig full varje helg, kollapsar, läggs in på sjukhus, rymmer därifrån mitt i natten och tar droger, vad tänker du med ? Tänker du dig inte för ? Undrade han och såg på mig, jag förstod att han var ledsen.
- Förlåt. Det var det enda jag kunde säga, jag hade tappat allt, orden var borta, jag kunde inte få fram vad jag skulle säga, egentligen ville jag slänga mig i deras famn, krama dem och aldrig släppa, men det gjorde jag inte, kunde inte.
Jag blev inlagd igen, men denna gången var det på riktigt, jag skulle inte få gå ut på flera dagar, veckor, kanske månader. Tanken gav mig panik och jag gick med ständig ångest, ont i hjärtat och skakig kropp. Jag levde på jordgubbste och sömntabletter, vägrade äta, de lyckades nästan aldrig tvinga mig, och de få gångerna de lyckades så spydde jag upp allt när jag var ensam igen. Jag hade magrat rejält och vägde inte mer än 33 kg, det tog inte stopp.
Under tiden på ungdomsavdelningen lärde jag känna Martina, det var när hon kom till avdelningen som jag såg något i henne, jag kände igen det, samma blick i ansiktet och samma magra kropp som mig, jag såg rakt igenom henne, ett trasigt hjärta och en tom mage.
Hon satt i rökrummet och jag gick dit med mitt jordgubbste, satte mig på en plaststol bredvid henne och surplade på den varma drycken. Martina tände en cigarett och kollade på mig.
- Vad är det där för något ? Undrade hon.
- Te, jordgubbste. Svarade jag. Vill du smaka ?
- Nej tack, jag håller mig till mina cigaretter, vill du ha en eller ? Frågade hon och sträckte fram paketet. Jag kunde inte låta bli och tog en, satte den mellan mina läppar och tände den med en knallrosa tändare. Hon skrattade när jag hostade, skrattet som jag föll för på en gång, det var så fint, jag kände för första gången på länge glädje och jag kunde inte låta bli att le.
Vi kom väldigt nära varandra och jag fick veta att Martina var adopterad, därav hennes mörka hår och ljusbruna hy. Hennes adoptivföräldrar hade inte orkat ta hand om henne när hon gick över gränsen med både droger och alkohol vid tolv års ålder, så de lämnade henne till socialen, hon skickades till en fosterfamilj där hon fortsatte sitt vilda liv med fester, droger och annan kriminalitet. Tillslut kollapsade hennes magra kropp pågrund av svält, precis som jag själv.
Jag berättade om mitt liv också, vi två var väldigt lika och hon gav mig det lilla jag saknade, hon gjorde mig också beroende av cigaretter men jag brydde mig inte, bara jag fick vara med henne så var allt okej.
Tillslut delade vi allt, säng, tekopp, cigaretter, kläder och det viktigaste av allt - skratt och glädje. Jag mådde så bra bland allt det dåliga, hon gjorde mitt liv bättre, i alla fall för stunden.
Så kom den dagen, efter 3 veckor tillsammans. Hon slängde sig gråtandes i mina armar och skrek att hon skulle flyttas till ett ungdomspsyk för deperimerade minderåriga och att hon fått diagnos anorexi. Jag visste mycket väl om att hon svälte sig själv och att hon hörde röster, led av panikångest och ständiga tvångstankar, men ändå trodde jag inte att det skulle gå så långt.
Hela min värld rasade samman, jag hade byggt upp något värdefullt med henne, jag var beroende av henne, såsom jag var beroende av cigaretter. Jag förstod ingenting förrän hon satt i bilen påväg bort från mig.
Det gjorde så ont.
Dagarna blev längre, mina ångestattacker blev fler och värre, min vikt minskade, jag blev svagare och svagare, tillslut orkade jag knappt hålla min tekopp. Det var då läkarna insåg att de var tvungna att göra något, så de skickade mig till ett ungdomspsyk jag kände igen namnet på, straxt därpå insåg jag att det var där Martina blev inlagd, mitt hjärta tog ett glädjeskutt och magen flög upp i biltaket, så kändes det i alla fall.
- Hejsan och välkommen hit, vad heter du ? Det var en kvinna i 30 - årsåldern som välkomnade mig, hon var brunhårig och var ganska lång, 175 cm skulle jag nog gissa på, hon sminkade sig fint och hade naglar målade i rött.
- Finns det någon Martina Asplund här ? Undrade jag utan att hälsa. Kvinnans ansiktsuttryck ändrades fort till allvarlig och hon stod tyst innan hon fortsatte prata.
- Vill du se ditt rum ? Undrade hon osäkert.
Jag svarade inte, gick in i köket, då såg jag det, då förstod jag vad som hade hänt. På köksbänken stod ett kort på Martina, min älskade Martina.
"Vila i frid, vi saknar dig väldigt mycket och kommer alltid minnas dig. Hälsa änglarna!"
sv: tack=)
När kommer boken !? :O
Herregud vilken bra berättelse, jag älskar den verkligen!
sv: det borde bli en bok ? jag och moa skulle köpa den ;P
sv: Varsågod!
Och jag håller med Oscar, skriv en bok, jag lovar det skulle bli en storsäljare!
sv: haha, äru säker ?
Skriv lite längre och skicka in till ett förlag ?
sv: haha, varsegod=)
så dålig stil!
mina föräldrar skilde sej under ett halvår.
åh, så bra. Men samtidigt så hemsk :(
handlar den om någon i din omgivning? eller du har bara hittat på den, eller så?