Livet Är En Drog

Det var under denna tiden jag slutade äta, jag fick tvångstankar om att träna varje dag, ut och jogga, jag fick bara äta grönsaker, frukt och pasta. Jag bestämde mig också för att bli vegetarian för att Anette och Petter inte skulle misstänka så mycket. De tyckte att det var helt okej, det var ju ändå min kropp och mitt beslut.

Efter redan några dagar hade jag mål jag skulle uppnå, regler uppskrivna i huvudet, starka tvångstankar och matvanor, eller ovanor kanske man ska kalla det.

Dock festade jag inte mindre, jag visste att alkohol inte var bra eftersom det också lagrades som fett och jag fick för mig många saker som inte ens stämde. Jag festade varje helg med antingen Ylva och kompisar från skolan eller med Jakob, Anettes och Petters fosterson.

Stupfull kom jag hem varje helg, kunde knappt stå på benen, ibland svimmade jag redan efter två öl, min kropp klarade inte särskilt mycket, men inte brydde jag mig, jag fortsatte och fortsatte. Jag fortsatte för att glömma, för att skratta, för att bara vara i nuet för en stund.

Telefonen ringde och jag svarade.

- Hallå ? Sa jag lågt.

- Tjena bruden, häng med på fest då! Jag är redan aspackad och klockan är halv åtta, men vafan, det finns hur mycket som helst till dig med så var inte orolig! Hojtade Ylva i andra änden. Självklart slängde jag på luren, kladdade på lite smink och tog bussen in till stan. Det hade börjat bli varmare och festerna var numera utomhus.

Väl inne i stan möttes jag av ett gäng fulla tjejer och killar, Ylva, Anna, Anton, Joakim, Markus, Sara och Jonna. De bjöd mig på cider och kramades, jag var glad och Joakim höll min hand hela kvällen.

- Ska vi gå bort till bänken där borta ? Frågade han efter en stund och pekade på en bänk några meter från tågcentralen. Jag nickade och följde efter.

- Jag tycker om dig. Sa han sedan och jag kollade förvånat på honom.

- Jaha.. öh, vad ska jag säga ? Undrade jag.

- Du behöver inte säga någonting, jag förstår om du inte tycker om mig på samma sätt, men jag vill bara att du ska veta det, jag börjar bli kär i dig. Sa han och blev generad.

Jag orkade inte med några långa djupa samtal så jag kysste honom länge och när han la sin hand på min höft kittlades det i magen. Var jag påväg att bli kär ? Jag hade aldrig varit kär tidigare, jag visste inte hur det kändes.

När klockan slog 1 på natten hade jag fått i mig mer än vad jag brukade klara av, men jag brydde mig inte, jag fortsatte hälla i mig cider efter cider, vodka, öl efter öl, vin. Tillslut var allt så suddigt att jag var tvungen att sätta mig ner. Ylva satte sig bredvid och klappade mig på ryggen, just i det ögonblicket spydde jag rakt över mina fina klackskor, fattade ingenting, fortsatte spy, kunde inte andas. Sedan blev allt svart.

Ännu en gång var allt vitt, det bländade mig så jag var tvungen att blunda igen. Jag var matt i hela kroppen så jag kunde inte röra mig, inte ens armen.

- Hej, jag heter Katrin Fagerlund och det är jag som kommer ta hand om dig de dagarna du tillbringar här på sjukhuset. Sa en vänlig röst och äntligen lyckades jag öppna ögonen, det var samma läkare som tog hand om mig sist jag låg inlagd.

Jag reste mig till sittande, bredvid min säng satt Anette, Petter och Ylva på varsin stol, Ylva kollade ner i golvet och hennes smink var utkletat över hela ansiktet, hon hade säkert gråtit. Anette och Petter kollade på mig, de såg oroade ut.

- Du förstår inte hur oroliga vi har varit, tack och lov att du lever! Utbrast Anette.

- Du måste stanna här ett par dagar för återhämtning och undersökningar, sa läkaren allvarligt.

- Vadå.. får jag inte träffa mina kompisar eller gå i skolan ? Undrade jag.

- Nej, du ska återhämta dig, du är totalt undernärd och du är fortfarande inte helt nykter, dessutom måste vi ta prover på dig och se så allt är okej. Nu ska jag lämna er ifred. Sa hon och gick.

Efter några timmars snack med Ylva var jag ensam igen och vetskapen av att Joakim var totalt nerkärad i mig gjorde inte saken bättre. Jag visste inte vad jag kände, var jag kär eller var det fejkat ? Jag hade aldrig varit kär förut så jag hade ingen aning.

Dagen därpå bad jag läkarna om att få sömntabletter eftersom jag inte kunnat sova på hela natten, efter fyra stycken kunde jag sova och jag sov hela dagen och halva natten. Klockan var runt tretiden när jag vaknade av att någon knackade på fönstret, det var Ylva.

- Hej, häng med ut, jag har fått tag i sånt här! Viskade hon och visade en påse med vitt pulver.

- Vafan är det där ? Undrade jag skärrat.

- Vad ser det ut som ? Knark! Kom igen, nu har jag besvärat mig att både fixa fram och gå hela vägen hit för din skull. Sa Ylva, hon nästan bad på sina knän.

- Okej då, men jag ska bara ta på mig en kofta. Sa jag och sprang iväg till den vita halvtomma garderoben och plockade ut en stor munktröja.

- Allt bara ekar i mitt huvud! Jag ser gröna grisar och rosa moln som dricker öl, jippi! skrek jag och lutade mig bakåt på ryggstödet på den bruna skinnsoffan.
- Det klättrar spindlar på min arm, bort! Bort! Titta där är ett lejon, oj, är lejon verkligen randiga ? Undrade Ylva.
- TIGRAR är randiga, Ylva, det är en tiger, inget jävla lejon. Sa jag.
- Jag är ett LEJON! Skrattade Ylva och började vråla.

Jag hade aldrig känt så förut, allt var så lätt och jag nästan svävade, allas ansikten blev till djur i olika färger, jag skrattade som aldrig förr, allt var så kul och livet verkade bekymmerslöst.
Tillslut orkade min kropp inte med det heller, jag spydde och det svartnade framför ögonen, ibland skiftade det i vitt och ljusa färger, men sedan blev det svart igen.
Det sista jag hörde var en ambulans sirener.