Livet Är En Drog

Det var dags, värkarna kom och gick, Stina låg på en sjukhussäng och framför sig hade hon två sjuksköterskor, varje gång hon fick chansen slängde hon en blick mot ytterdörren till rummet, Oskar hade lovat att vara där men hade inte dykt upp än.
- Jag kan inte föda utan honom! skrek Stina.
- Var lugn, han kommer! Sköterskornas ord hjälpte inte Stina ett dugg.

En timme och 37 minuter hade gått och Stina låg fortfarande på sjukhussängen och krystade, mot sin vilja, Oskar var inte där och om det var någon som skulle vara med så var det Oskar, det hade Stina gjort klart för sig, och det visste han om.

15 minuter senare öppnades dörren och in kom Oskar, Stina brast ut i ett stort leende och hennes tårar sprutade ut och ner längs kinderna, han böjde sig ner och kysste henne på pannan.

---

- Tack, för att du kom.
- Tack för att jag fick komma.
- Jag är lyckligare än någonsin nu.
- Du, Stina... började Oskar.
- Vad är det ? Stina tittade honom djupt i ögonen, Oskar la sin hand på hennes kind och lät den glida ner mot hakan, sedan förde han försiktigt upp hennes huvud en bit och närmade sig hennes ansikte långsamt. Hon kände hans andedräkt mot sin mun och innan hon hann tänka efter hade hon hans läppar mot sina. Hans mjuka läppar.


"Jag är lycklig, jag är mamma och jag är dotter, jag är flickvän och jag är stark, jag är stolt och jag kommer aldrig ångra detta. Jag kommer aldrig ångra min Jennifer och jag kommer aldrig ångra alla tårar jag fällt för henne, för om inte något av detta hade hänt så hade jag inte haft henne bredvid mig i en spjälsäng nu. Oskar är min och jag är hans, jag har aldrig känt så stark kärlek förut, och att bli älskad tillbaka känns bättre än vad jag förväntat mig.

Jag lägger dig åt sidan nu och tar fram dig när det behövs, tack för att jag fått skriva i dig då jag mått dåligt, tack för att jag fått skrika ut min ångest genom pennan och ner i dina papper. Jag låter dig ligga i bokhyllan tills en annan gång, tills nästa gång jag behöver dig.

Tack."