Livet Är En Drog

Vi satt stumma på ett berg, allt var tyst, det var som att någon klickat på "ljudlös" på mobiltelefonen. Inte ens vågorna gav ifrån sig ljud och fåglarna sa inget, vinden som för några minuter sedan varit hård hade lugnat sig och man kände den knappt. Flera gånger kom jag på mig själv att tänka konstiga tankar, fast konstiga var de nog inte, jag var bara inte van vid sådana tankar.

Första gången jag såg honom var på hösten då allt kändes grått och trist, men när jag fick syn på honom, Jacob, "the one", blev jag alldeles varm i kroppen. Det var en underlig känsla och när han tittade med sina mörka bruna ögon in i mina blå kände jag en fjäril väckas till liv inne i magen på mig. När han presenterade sig som Jacob tog han min ljusa lilla hand i sin stora, manliga hand och skakade vänligt. Han var mystisk och spännande, härlig och gudomligt vacker men samtidigt läskig. Jacob höll sig på avstånd och var alltid på helspänn, som om han var ett djur som gömde sig för sin fiende. Varje gång våra blickar möttes blev jag helt svag och det kändes som jag skulle smälta genom marken, benen blev som spaghetti.

Men han kommer aldrig bli min ändå, tänkte jag varje gång vi skiljdes åt och jag var säker på att jag hade rätt.

Jag vaknade upp ur mina tankar av att han nuddade min kalla hand, han smekte handryggen lätt och mitt hjärta stannade, jag slutade andas för några sekunder. Jag vågade inte vända mig mot honom för jag kände hur han iakttog min profil. Jag hade aldrig känt såhär förut, aldrig. Det var så unikt, underbart och kittlande men samtidigt riktigt läskigt, nästan så läskigt att jag var nära på att börja gråta. Plötsligt la han sin lediga hand mot min kind som var längst ifrån honom och han tryckte mitt ansikte mot sitt, mot sina läppar.

Så kysstes vi.