Livet Är En Drog

Det var dags, värkarna kom och gick, Stina låg på en sjukhussäng och framför sig hade hon två sjuksköterskor, varje gång hon fick chansen slängde hon en blick mot ytterdörren till rummet, Oskar hade lovat att vara där men hade inte dykt upp än.
- Jag kan inte föda utan honom! skrek Stina.
- Var lugn, han kommer! Sköterskornas ord hjälpte inte Stina ett dugg.

En timme och 37 minuter hade gått och Stina låg fortfarande på sjukhussängen och krystade, mot sin vilja, Oskar var inte där och om det var någon som skulle vara med så var det Oskar, det hade Stina gjort klart för sig, och det visste han om.

15 minuter senare öppnades dörren och in kom Oskar, Stina brast ut i ett stort leende och hennes tårar sprutade ut och ner längs kinderna, han böjde sig ner och kysste henne på pannan.

---

- Tack, för att du kom.
- Tack för att jag fick komma.
- Jag är lyckligare än någonsin nu.
- Du, Stina... började Oskar.
- Vad är det ? Stina tittade honom djupt i ögonen, Oskar la sin hand på hennes kind och lät den glida ner mot hakan, sedan förde han försiktigt upp hennes huvud en bit och närmade sig hennes ansikte långsamt. Hon kände hans andedräkt mot sin mun och innan hon hann tänka efter hade hon hans läppar mot sina. Hans mjuka läppar.


"Jag är lycklig, jag är mamma och jag är dotter, jag är flickvän och jag är stark, jag är stolt och jag kommer aldrig ångra detta. Jag kommer aldrig ångra min Jennifer och jag kommer aldrig ångra alla tårar jag fällt för henne, för om inte något av detta hade hänt så hade jag inte haft henne bredvid mig i en spjälsäng nu. Oskar är min och jag är hans, jag har aldrig känt så stark kärlek förut, och att bli älskad tillbaka känns bättre än vad jag förväntat mig.

Jag lägger dig åt sidan nu och tar fram dig när det behövs, tack för att jag fått skriva i dig då jag mått dåligt, tack för att jag fått skrika ut min ångest genom pennan och ner i dina papper. Jag låter dig ligga i bokhyllan tills en annan gång, tills nästa gång jag behöver dig.

Tack."

Vi satt stumma på ett berg, allt var tyst, det var som att någon klickat på "ljudlös" på mobiltelefonen. Inte ens vågorna gav ifrån sig ljud och fåglarna sa inget, vinden som för några minuter sedan varit hård hade lugnat sig och man kände den knappt. Flera gånger kom jag på mig själv att tänka konstiga tankar, fast konstiga var de nog inte, jag var bara inte van vid sådana tankar.

Första gången jag såg honom var på hösten då allt kändes grått och trist, men när jag fick syn på honom, Jacob, "the one", blev jag alldeles varm i kroppen. Det var en underlig känsla och när han tittade med sina mörka bruna ögon in i mina blå kände jag en fjäril väckas till liv inne i magen på mig. När han presenterade sig som Jacob tog han min ljusa lilla hand i sin stora, manliga hand och skakade vänligt. Han var mystisk och spännande, härlig och gudomligt vacker men samtidigt läskig. Jacob höll sig på avstånd och var alltid på helspänn, som om han var ett djur som gömde sig för sin fiende. Varje gång våra blickar möttes blev jag helt svag och det kändes som jag skulle smälta genom marken, benen blev som spaghetti.

Men han kommer aldrig bli min ändå, tänkte jag varje gång vi skiljdes åt och jag var säker på att jag hade rätt.

Jag vaknade upp ur mina tankar av att han nuddade min kalla hand, han smekte handryggen lätt och mitt hjärta stannade, jag slutade andas för några sekunder. Jag vågade inte vända mig mot honom för jag kände hur han iakttog min profil. Jag hade aldrig känt såhär förut, aldrig. Det var så unikt, underbart och kittlande men samtidigt riktigt läskigt, nästan så läskigt att jag var nära på att börja gråta. Plötsligt la han sin lediga hand mot min kind som var längst ifrån honom och han tryckte mitt ansikte mot sitt, mot sina läppar.

Så kysstes vi.